TesseLito

Jag är bajsnödigt nervös inför morgondagen. Då är det tävling som gäller och det är första gången vi tävlar på det där friståendet. Självklart ska det bli sjukt roligt också, men några tävlingsnerver vill jag väl inte påstå att jag har.

Vi kan det här, nu jävlar kör vi!!!!

Det blev en lång promenad med syster ikväll, det var skönt och behövligt. Jag har saknat oss, men det är svårt när jobben krockar hela tiden.

Jag och mamma busade lite och köpte chai-te från Espresso House - vilket förövrigt är världens bästa. Till och med bättre än Starbucks! Så nu sitter jag här och njuter, men det känns lite fuskigt att sitta med det hemma. Vi har alltså köpt pullvret så vi kan göra våra egna chai-lattar (latte i plural??) för er som inte förstod. Jag är trött och vet inte riktigt vad jag pratar om. Jag kan inte skriva en mening utan att jag har glömt bort vad jag började skriva om. Vi sätter punkt här så ingen blir skadad.

Godnatt, let's hope for a better day tomorrow. Sleep tight bitches and hoes <3

Vi talar inte samma språk och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Jag vet inte varför jag envisas med att alltid försöka förstå exakt allting. På senaste tiden har jag inte pratat samma språk som någon. Jag är rent av en bitch och kan inte skylla på att jag konstant är hungrig - även om det ligger lite sanning i det. Allt och alla går mig på nerverna, det är ytters få personer som förstår sig på mig. Eller ska jag kanske säga står ut med mig? Jag vet inte vad det är och jag har ingen aning om vad ni gjort mig, jag vet bara att jag är förbered för strid 24/7. Jag skyller allt på denna långa vintern, man går ju mad och vet knappt vart man ska ta vägen. Det är väl klart att man tar ut det på de man egentligen tycker om, det är väl bara mänskligt?

Jag ska bättra mig, jag lovar. Det är inte riktigt okej om ens chef kallar en för bitch.... Sen må det vara på en skämtsam nivå, men det ligger ju något i det då han inte är den första och med tanke på att jag blev utsedd till klassens bitch. Jag vet inte, tankeställare Terese, kanske!?

Nu låter det som att jag är värsta monstret, men jag kan självklart vara gullig också. Det kallas bara kort stubin eller damp, och är det damp så är det ju faktiskt inte mitt fel. Då är det helt plötsligt nästan synd om mig? Jag kanske borde gå och göra lite tester och ta reda på vad jag egentligen har för fel.

Bilderna från herrkvällen, det gick sådär va. Det tar sådan lång tid så ni får kolla in dem på ansiktsboken istället. Terese Sandberg @ careface för de som faktiskt bryr sig.

Toppen på isberget, jag kunde nog inte sagt det bättre själv. Jag är rädd. Man har en bild om hur ens liv ska se ut i stora drag, jag undrar hur min bild ser ut om några år. Den blir bara mer och mer vriden för varje dag som går. Enklast vore nog att bara kasta bort bilden och rita en ny längs vägen. Det låter så simpelt, men jag vet ju att livet inte är sådär lätt. Det är inte bara att rita upp en bild längs vägen och njuta av det konstvärk man åstadkommit. Det fungerar ju inte så, inte alls.

Promenad med bästaste, mystiska mannen eller bara drömma sig bort till lite musik? Min ångestsöndag gör mig förvirrad och jag vet ju inte riktigt vad jag ska hitta på. Jag vet att jag måste städa mitt rum, så vi kan väl börja med det åtminstone.

Jag jobbar med Melissa imorgon, så man kan ju nästan säga att jag längtar lite till jobbet. Jag hoppas Mr****** jobbar också, då blir jag glad. Nästan lite sprallig, som en liten flicka som precis fått reda på att hon får glass till efterrätt om hon lovar att äta upp maten. Precis så sprallig.

Min moster gifte sig i stadshuset igår, det var vacket. Stockholm i sig är väldigt vackert. Det som är mindre vackert är att det har tagit mig 20 år att inse det.

Jag var på date i fredags, med en mystisk kille från norrland. Han var nog den mest intressanta människa jag mött. Pga mitt tjocka huvud föll jag inte helt för honom då han inte var sådär supersnygg. Ytligt skulle man väl kunna säga? Även det, inte så vackert. Han pratade sådär gulligt så man ville nästan äta upp honom. Jag kommer med ord inte kunna beskriva hur han var som person, men det räcker med att ni vet att han var den mest intressanta människa jag mött. Vi kan lämna det så. Han ligger inne i lumpen för tillfället, men muckar snart och då lär vi väl ses igen. Min mystiska man..

För övrigt så bad jag inte om att bli din dotter. Jag vet inte varför du straffar mig så hårt, jag gjorde inte dig något ont? Jag pluppade ut precis som du ville, sen kanske jag inte blev den du ville att jag skulle bli. Jag tror snarare på teorin att du inte har någon förståelse för hur barn fungerar. Du ville att jag som 3-åring skulle sitta still på en stol, äta min bulle och vara tyst. Kanske småprata lite om sådant som du finner intressant, dvs öl, bilar och tuttar?
Jag har gett upp dig för länge sedan, men du gör mig så fruktansvärt ledsen fortfarande. Jag står inte ut, du är precis som din mamma. Din mamma som du varje dag drar en suck åt och snackar lite skit om, din mamma som sitter där i sin ensamhet, hon som inte har någon alls förutom dig, sin egen son. Sin son som hatar henne och som inte bryr sig, utan som endast ringer för att han inte vill framstå som the bad guy. Ser du inte sambanden? Vem fan har du? Din situation är nästan värre, utan min mamma har du ingen. Jag kommer ställa upp för dig precis som du ställde upp för mig under alla dessa år, hoppas du inser vad du åstadkommit när du ligger där på dödsbädden helt solo. Ingen kommer att finnas vid din sida.

Nu ska jag äta frukost och sedan åka och jobba på en visning åt helvete långt bort. Jag får åtmintone dubbelt betalt så det var det nästan värt. Efter visningen ska jag bara hem och ha söndasångest. Jag älskar söndagar-