Skjut mig
Jag trivs med dig och det får räcka för stunden. Jag tar dagen som den kommer men just nu vet jag att det här känns bra. Kör bara kör!?
Nu packar jag resväskan och drar mot varmare breddgrader. Hare bra heeeeej
Linköping nästa
Sitter på tåget mot Linköping, bort från Stockholm. Det känns som att jag flyr från något jag själv trasslat in mig i. Min bästa killkompis sa ganska klart och tydligt att det var såhär det skulle bli. Självklart hade han rätt men jag valde att inte lyssna. "den dagen...." sa jag, och nu är den dagen här och det finns ingen återvändo. Jag vet egentligen inte om jag ångrar något, men hur som så går det inte att få något ogjort. Jag önskar bara att vänskapen kan övervinna det här. Jag har alltid sagt bros before hoes, men ibland kan det faktiskt vara svårt att skilja på det. Jag har lärt mig rätt mycket av hela den här kalabaliken, men det gör ont.
Hur fortsätter vi från här? Du bad mig avstå och på något sätt är vänskapen som sagt viktigare, men jag vet inte ens om den går att rädda nu då du uppenbarligen har lite andra känslor inblandade. Du öppnade dig och sa precis som det var och det gör allt så mycket svårare för jag vet att det inte var lätt för dig. Jag måste bara välja, men hur gör man ett sånt val? Jag vill inte men du tvingar mig. Jag tycker ju om honom också. Förlåt om jag sårade dig, det var det sista jag ville.
Jag ska sluta spela ett spel jag inte klarar av. Det här är inte jag, jag har ett hjärta och på tok för mycket känslor. Skönt att man har insett det såhär 21 år senare....
