Försvinn!
Alla dessa tankar bara gnager i huvudet och ibland börjar jag undra om jag fått tinitus. Det är sjukt hur tankar kan plåga en så mycket och att det finns så många tankar utan ett enda svar - vad gör man åt saken egentligen?
Jag undrar verkligen vad som hade hänt om du tog livet av dig den dagen. Hur hade det blivit förutom alla påfrestningar som tillkommer då någon tar livet av sig? Helt allvarligt så tror jag nästan att jag hade mått så jävla mycket bättre om du verkligen gjort det. Jag kommer aldrig glömma samtalet jag fick, jag bara låg där på Lindas badrumsgolv och det var som att någon hade stuckit en kniv i mig flera gånger. Jag kunde inte resa mig och jag bara skrek och grät hysteriskt. Jag kunde inte förstår - sånt där händer bara i filmer. Men det enda jag tänkte under de ynkla sekunder var hur min mamma tillslut skulle få upp ytterdörren och se dig ligga där, hur hon skulle reagera och hur hon sedan skulle kunna leva vidare. Jag vill ju inte se henne tyna bort mer och mer eller se hur dåligt hon skulle må resten av livet, but I doubt it.
Jag undrar hur mycket skit min mamma ska behöva ta från dig. Hur många gånger har jag inte hört henne ha en jävla klump i magen eller hur jobbigt hon tycker vissa saker är. Det känns som att du utgör mer besvär och hat än kärlek och glädje, vilket är något som stör mig enormt. Samtidigt som du ibland blir helt ivrig och bara vill berätta hur du hade det i tonnåren när du bodde i Norrland. Dina ögon blir som ett barns och du drömmer dig bort och blir plötsligt som en helt vanlig människa. När jag såg dig sitta där och visa bilder från ditt enorma hus du bodde i som liten och den minen du hade när du visade "din tjej" som du sa det så undrar jag vad som egentligen döljer sig bakom ditt hårda skal. Har du känslor? Du visade stolt din tjej du haft där uppe under skolgången och du var med stolthet i både blick och röst jag hörde dig säga hennes namn, Ingela. Utan att ens tänka efter vad jag sa så kläckte jag ur mig "hon är ju den sötaste i hela klassen och är fortfarande den mest attraktiva av tjejerna i klassen", efter att ha jämfört skolkortet med återträffen ett X-antal år senare.
Jag undrar också vad du, mamma, ser i honom. Älskar du verkligen honom? Jag tvivlar starkt och jag har frågat dig saker som inte borde komma från din dotter alltför många gånger. Ibland kan du göra mig riktigt ledsen när jag märker hur du ljuger mig rakt upp i ansiktet. En sak är säker - du är inte tillsammans med honom för min skull. Ni har varit nära på att skiljas ganska många gånger och det är på grund av mig. Om jag inte vore så jävla feg så skulle jag låta det ske, men jag kan inte. FÖR JAG VET INTE OM DU VILL MAMMA. Kan du bara säga rakt ut vad du känner och vad du vill. Du har själv sagt att vi skulle ha det så mycket bättre utan honom och vi skulle bli lyckligare, but there is still a "but" i den meningen. Vad hindrar dig? Är du rädd för något du inte vill tala om eller vad är det frågan om? Jag har lovat mig själv att den familjen jag skaffar ska aldrig någonsin bli såhär, i min familj ska vi kunna prata med varandra och man ska inte behöva vara rädda för varandra.
Du har visat mig en helt annnan person jag inte trodde fanns och den personen har skrämt mig rejält. Jag är rädd för dig, rädd för sanningen, rädd för vad som kommer att hända. I'm afraid of taking the step away from the past, my past.
Jag undrar verkligen vad som hade hänt om du tog livet av dig den dagen. Hur hade det blivit förutom alla påfrestningar som tillkommer då någon tar livet av sig? Helt allvarligt så tror jag nästan att jag hade mått så jävla mycket bättre om du verkligen gjort det. Jag kommer aldrig glömma samtalet jag fick, jag bara låg där på Lindas badrumsgolv och det var som att någon hade stuckit en kniv i mig flera gånger. Jag kunde inte resa mig och jag bara skrek och grät hysteriskt. Jag kunde inte förstår - sånt där händer bara i filmer. Men det enda jag tänkte under de ynkla sekunder var hur min mamma tillslut skulle få upp ytterdörren och se dig ligga där, hur hon skulle reagera och hur hon sedan skulle kunna leva vidare. Jag vill ju inte se henne tyna bort mer och mer eller se hur dåligt hon skulle må resten av livet, but I doubt it.
Jag undrar hur mycket skit min mamma ska behöva ta från dig. Hur många gånger har jag inte hört henne ha en jävla klump i magen eller hur jobbigt hon tycker vissa saker är. Det känns som att du utgör mer besvär och hat än kärlek och glädje, vilket är något som stör mig enormt. Samtidigt som du ibland blir helt ivrig och bara vill berätta hur du hade det i tonnåren när du bodde i Norrland. Dina ögon blir som ett barns och du drömmer dig bort och blir plötsligt som en helt vanlig människa. När jag såg dig sitta där och visa bilder från ditt enorma hus du bodde i som liten och den minen du hade när du visade "din tjej" som du sa det så undrar jag vad som egentligen döljer sig bakom ditt hårda skal. Har du känslor? Du visade stolt din tjej du haft där uppe under skolgången och du var med stolthet i både blick och röst jag hörde dig säga hennes namn, Ingela. Utan att ens tänka efter vad jag sa så kläckte jag ur mig "hon är ju den sötaste i hela klassen och är fortfarande den mest attraktiva av tjejerna i klassen", efter att ha jämfört skolkortet med återträffen ett X-antal år senare.
Jag undrar också vad du, mamma, ser i honom. Älskar du verkligen honom? Jag tvivlar starkt och jag har frågat dig saker som inte borde komma från din dotter alltför många gånger. Ibland kan du göra mig riktigt ledsen när jag märker hur du ljuger mig rakt upp i ansiktet. En sak är säker - du är inte tillsammans med honom för min skull. Ni har varit nära på att skiljas ganska många gånger och det är på grund av mig. Om jag inte vore så jävla feg så skulle jag låta det ske, men jag kan inte. FÖR JAG VET INTE OM DU VILL MAMMA. Kan du bara säga rakt ut vad du känner och vad du vill. Du har själv sagt att vi skulle ha det så mycket bättre utan honom och vi skulle bli lyckligare, but there is still a "but" i den meningen. Vad hindrar dig? Är du rädd för något du inte vill tala om eller vad är det frågan om? Jag har lovat mig själv att den familjen jag skaffar ska aldrig någonsin bli såhär, i min familj ska vi kunna prata med varandra och man ska inte behöva vara rädda för varandra.
Du har visat mig en helt annnan person jag inte trodde fanns och den personen har skrämt mig rejält. Jag är rädd för dig, rädd för sanningen, rädd för vad som kommer att hända. I'm afraid of taking the step away from the past, my past.
Kommentarer
Trackback
