TesseLito

Först vill jag börja med en rättelse av mitt inlägg om Göteborg, annars tror väl ni att jag är helt lost (vilket jag förövrigt är när det gäller geografi). GÖTEBORG LIGGER NERÅT gott folk, jag har faktist lärt mig det nu och fasiken vad skönt det känns att jag har koll på vår största stad (?). Yeey

Igår var slutskivan, roligare än någonsin måste jag säga. Det där var lätt en oförglömlig kväll även om jag hade miljoner tankar som skavde i skallen på mig. En tanke jag fick efter diskussionen med Linda och Emma var vart vill jag komma någonstans, hur vill jag egentligen ha det? En jävligt jobbig tanke som lätt kopplades bort på dansgolvet. Emma, du vet hur jag var, jag hade sjukt roligt när jag väl fått i mig lite för mycket och bara kunde vara, inte bry mig och ta hänsyn om någon. Detta tyder på den ena vägen jag har att välja på.

Ni två håller på att dra i mig i varsin ände och ni kommer snart dra sönder mig om ni fortsätter. Det är så sjukt jobbigt för jag bryr mig fortfarande om er båda samtidigt som jag lyckas såra er mer än någonsin. Jag vet inte hur jag ska göra för att ingen ska bli ledsen, den bästa lösningen är den vägen jag nämnde några rader upp, att ägna lite tid åt mig själv så jag får tänka och spendera lite tid med mig själv. Något som jag egentligen borde gjort direkt efter du åkte och innan jag gav mig in på något nytt.

Det är rätt dålig tajming på det hela, vi har ju faktiskt både födelsedagar och en resa framför oss. Men det känns så fel att bara fortsätta, att bara låtsas när jag inte ens vet själv. Det är där problemet ligger, jag vet för fan inte själv. Något som faktiskt skrämmer mig. Jag tvekar inte på oss, utan på mig själv. Tid för mig själv är precis vad jag behöver men samtidigt förändrar det ingenting. Tiden för mig själv är till för att lösa en del frågetecken, reda ut saker i mitt liv och förhoppningsvis inse hur jävla mycket du betyder. Jag skulle aldrig byta ut dig, väljer jag den svåra vägen är det för att jag måste vara ensam, jag måste lösa det här på egen hand.

Att höra dig så ledsen gör verkligen ont, men för första gången har du gjort det jag velat länge. Du satte en gräns, du gjorde något jag inte trodde du skulle göra. Det är bra, även om jag blir orolig och hellre skulle vilja ha dig här hemma så jag har koll på dig.
Samtidigt så var det exakt det som var problemet med dig, du gav dig aldrig. Var det någon som fick kämpa tillbaka om vi bråkat eller liknande så var det jag. Jag fick alltid komma krypandes.
Nu är det istället du som tar allt skitjobb, jag hinner inte säga förlåt för du gör det innan. Du är raka motsattsen, men till överdrif, vilket kan bli lite fel ibland.


Det händer ofta att jag blir rädd, rädd för oss. Vi är så lika det som jag en gång hade, fast i ombytta roller förståss. Så på ett sätt förstår jag dig verkligen för jag var exakt som dig, jag var den svagare som hade mindre erfarenhet för att säga något.

Fan, det här är som att någon jävel en gång rev sönder mig och nu kommer någon annan och pillar upp såren som precis håller på att läka. När såren pillas upp så kommer minnena tillbaka, såren tillhörde ju någon annan, den personen som gav mig dessa. Nu är såren inte bara relaterade till en sak utan istället sammankopplad till två saker vilket gör att smärtan blir så mycket starkare.