No sé nada
Jag vet inte vad jag ska säga helt ärligt, jag är tom. Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner, jag vet fan knappt hur jag mår nu för tiden. Jag orkar inte längre, vill bara bort några veckor.
Kan ju börja med att säga att jag har ett tungt jävla Spanska prov som ligger och tynger ned mina axlar. Som tur är kommer Tanita snart förbi och hjälper mig med alla dessa texter som är som arabiska för mig. Jag kanske kan få henne att stanna lite längre om jag bjuder henne på mammas goda mat?
Sedan tänker jag unfortunately skriva i gåtor, då jag faktiskt inte vill att ni ska förstå, jag vill bara skriva och lätta på alla tankar som surrar runt i huvudet. Ni som känner mig förstår troligtvis och det är bara bättre om ni förstår genom att läsa då jag troligtvis kommer gråta om jag prata om det face to face, så att säga.
Vi har inget mer gemensamt än att vi råkar ha samma DNA, annars är vi som främlingar och det är något som skrämmer mig. Vad som skrämmer mig mer är att den person jag alltid trodde skulle stå på min sida och försvara mig precis sa något som sårade mig så sjukt mycket. Jag trodde åtminstone du ville ha mig här? Guess I was wrong. Samtidigt tror jag att personen i fråga inte riktigt förstod att det sårade mig, tror inte dina ord kom ut rätt den här gången. Jag vet ju att du älskar mig, men det där gjorde så enormt ont att höra.
Som jag sa till dig i telefonen så är det här inte mitt beslut att ta, det är faktiskt upp till dig/er. Men det tragiska är att allt har med mig att göra. Jag orkar inte ens tänka längre och vet inte vad jag vill heller för den delen. Jag är verkligen tom, jag har inget att komma med, inget att tillföra er med längre. Känner jag ens er? Allt är som en jävla berg-och-dalbana, allt förändras verkligen från dag till dag. Det känns verkligen att säga det men trots allt bra, så tror jag faktiskt det skulle vara bäst om du bara försvann. Kanske att jag aldrig mer såg ditt ansikte? Jag vet inte, men jag vet en sak; Jag kommer aldrig älska dig på det sättet jag borde, aldrig. Hmpf.
Jag blev verkligen glad när jag hörde din röst i telefonen, jag kan inte förneka att jag har saknat dig. Men jag vet inte längre, ingenting är som det var - allt har nämligen förändrats. Du sa att vi kunde ta en promenad och det skulle faktiskt vara riktigt skönt att bara få prata med dig om allt, speciellt om hur du har haft det. Vi ska ju trots allt träffas imorn och det kan ju vara bra om vi inte pratar sönder hela mottagningen. Men det skulle kännas så fel på något sätt ...
Sedan måste jag tacka lilla Denniz för att han bytte biljetter med oss. TACK! Vi fick nu stå på nedre och se på när AIK åkte på smisk av underbara Djurgården, ahh fan vad härligt det var. Alltid lika skönt att slå er era gnagarsvin! Blä på er.
Linda, du är som en syster till mig .. låt det förbli så för jag behöver dig.
Peace n' love
Kan ju börja med att säga att jag har ett tungt jävla Spanska prov som ligger och tynger ned mina axlar. Som tur är kommer Tanita snart förbi och hjälper mig med alla dessa texter som är som arabiska för mig. Jag kanske kan få henne att stanna lite längre om jag bjuder henne på mammas goda mat?
Sedan tänker jag unfortunately skriva i gåtor, då jag faktiskt inte vill att ni ska förstå, jag vill bara skriva och lätta på alla tankar som surrar runt i huvudet. Ni som känner mig förstår troligtvis och det är bara bättre om ni förstår genom att läsa då jag troligtvis kommer gråta om jag prata om det face to face, så att säga.
Vi har inget mer gemensamt än att vi råkar ha samma DNA, annars är vi som främlingar och det är något som skrämmer mig. Vad som skrämmer mig mer är att den person jag alltid trodde skulle stå på min sida och försvara mig precis sa något som sårade mig så sjukt mycket. Jag trodde åtminstone du ville ha mig här? Guess I was wrong. Samtidigt tror jag att personen i fråga inte riktigt förstod att det sårade mig, tror inte dina ord kom ut rätt den här gången. Jag vet ju att du älskar mig, men det där gjorde så enormt ont att höra.
Som jag sa till dig i telefonen så är det här inte mitt beslut att ta, det är faktiskt upp till dig/er. Men det tragiska är att allt har med mig att göra. Jag orkar inte ens tänka längre och vet inte vad jag vill heller för den delen. Jag är verkligen tom, jag har inget att komma med, inget att tillföra er med längre. Känner jag ens er? Allt är som en jävla berg-och-dalbana, allt förändras verkligen från dag till dag. Det känns verkligen att säga det men trots allt bra, så tror jag faktiskt det skulle vara bäst om du bara försvann. Kanske att jag aldrig mer såg ditt ansikte? Jag vet inte, men jag vet en sak; Jag kommer aldrig älska dig på det sättet jag borde, aldrig. Hmpf.
Jag blev verkligen glad när jag hörde din röst i telefonen, jag kan inte förneka att jag har saknat dig. Men jag vet inte längre, ingenting är som det var - allt har nämligen förändrats. Du sa att vi kunde ta en promenad och det skulle faktiskt vara riktigt skönt att bara få prata med dig om allt, speciellt om hur du har haft det. Vi ska ju trots allt träffas imorn och det kan ju vara bra om vi inte pratar sönder hela mottagningen. Men det skulle kännas så fel på något sätt ...
Sedan måste jag tacka lilla Denniz för att han bytte biljetter med oss. TACK! Vi fick nu stå på nedre och se på när AIK åkte på smisk av underbara Djurgården, ahh fan vad härligt det var. Alltid lika skönt att slå er era gnagarsvin! Blä på er.
Linda, du är som en syster till mig .. låt det förbli så för jag behöver dig.
Peace n' love
Kommentarer
Trackback
