Gåtor för er som tror ni känner mig
Ibland undrar jag faktsikt om du är en liten mind reader after all. Du lyckas alltid höra av dig när det som minst passar och du säger alltid saker som får mig att tänka till. Även om jag känner att jag inte behöver tänka, på något, så blir jag helt paff. Jag vet inte hur många gånger jag upprepade meningen "jag vet faktiskt inte .." i vårt samtal och det är nog det enda jag kan komma fram till. Jag förstår heller inte riktigt vart du vill komma eller vad du håller på med. Självklart, världen är fri som vi brukar säga, och du får göra precis som du vill och säga precis vad du känner. Jag kan däremot inte lova att jag kommer med ett svar du vill höra. Jag vill inte förlora dig men det känns ibland som att allt är helt meningslöst eftersom vi verkar vilja olika saker. Samtidigt som jag varken vill eller har tänkt i dessa banor så känns det som att du har haft all tid i världen att tänka.
Jag är så trött på allt som har med denna komplicerade smet att göra att jag knappt vet vad jag själv heter. Det känns bra samtidigt som det är svårt. Det är för mycket att ta farväl av på något sätt. Jag vet inte ens själv om jag vill, samtidigt som jag någonstans vill. Hajjar ni? Jag gör det då inte och jag vill heller inte påstå att jag vet vad jag surrar om. Hela inlägget består av olika meningar som handlar om helt olika saker. Läser jag det här imorgon kommer det vara en enda röra, precis som mitt huvud för tillfället.
För att skippa röran så kan jag ju tala om att jag har saknat alla mina vänner, a looooot. Det känns så skönt att jag kan leka med er igen, mina borttappade vänner. Senast idag studsade jag och Frida omkring på tomten och gjorde en massa volter på mattan. Me love it och jag bara lääängtar till sommaren, till studenten, till utlandet, till glassen i solen, till barnbarnen ... !? Jag och Frida konstaterade att vi börjar bli gamla när vi sitter och djupa diskussioner som inleds "jag minns ... åh, för 7 år sedan gjorde ... när jag var liten ..".
En upplysning: Nu vet jag precis vad som menas med "Where did we go wrong ..". VAD FAN HÄNDE!? haha, tragiskt men sant. Men den frågan har jag ställt mig själv och många andra och nu känner jag verkligen meningen med frasen - vilket gör mig lite ledsen ibland?
Tack för att ni finns, jag skulle seriöst inte klara mig utan er.
Jag är så trött på allt som har med denna komplicerade smet att göra att jag knappt vet vad jag själv heter. Det känns bra samtidigt som det är svårt. Det är för mycket att ta farväl av på något sätt. Jag vet inte ens själv om jag vill, samtidigt som jag någonstans vill. Hajjar ni? Jag gör det då inte och jag vill heller inte påstå att jag vet vad jag surrar om. Hela inlägget består av olika meningar som handlar om helt olika saker. Läser jag det här imorgon kommer det vara en enda röra, precis som mitt huvud för tillfället.
För att skippa röran så kan jag ju tala om att jag har saknat alla mina vänner, a looooot. Det känns så skönt att jag kan leka med er igen, mina borttappade vänner. Senast idag studsade jag och Frida omkring på tomten och gjorde en massa volter på mattan. Me love it och jag bara lääängtar till sommaren, till studenten, till utlandet, till glassen i solen, till barnbarnen ... !? Jag och Frida konstaterade att vi börjar bli gamla när vi sitter och djupa diskussioner som inleds "jag minns ... åh, för 7 år sedan gjorde ... när jag var liten ..".
En upplysning: Nu vet jag precis vad som menas med "Where did we go wrong ..". VAD FAN HÄNDE!? haha, tragiskt men sant. Men den frågan har jag ställt mig själv och många andra och nu känner jag verkligen meningen med frasen - vilket gör mig lite ledsen ibland?
Tack för att ni finns, jag skulle seriöst inte klara mig utan er.
Kommentarer
Trackback
