Att säga hejdå
Att säga hejdå kan vara det värsta som finns. Ett omedvetet hejdå gör att man slipper tänka. Att jag sista gången såg dig utan att jag visste att det var sista gången gjorde att jag slapp den där jobbiga känslan i magen. Jag röstar för det omedvetna och att vi inte ska göra en så stor grej av allt. Å andra sidan kan jag helt ärligt säga att jag hellre säger hejdå med flaggan i topp. Förstår mig rätt när jag säger att allt är så jävla bra som det kan bli. Att lämna landet, med även här det omedvetna som framtid, skapar en positiv känsla. Jag åker hellre ifrån denna näst intill perfekta värld där jag inte vet vad framtiden ska ge mig. Hellre det, än att dra ut på det lite till och åka då man fått dessa svar man önskar att man inte hade fått. Nu när allt är bra så lämnar jag det på något sätt så och behöver egentligen inte fundera så mycket mer över vad som skulle hänt, eller vad han eller hon kände, eller hur det skulle ha blivit om .. Det här "om:et" existerar inte och trots att mina tankar kommer döda mig de första veckorna så kommer jag aldrig få ett svar. Detta i sin tur betyder att det jag inte får svar på kommer förbli så som jag lämnade det - alltså jävligt bra.
Visst fan svider det att åka ifrån allt underbart folk, familj och andra filurer, som man egentligen ville packa ner om man hade haft en tillräckligt stor resväska. Samtidigt så tror jag det här ger mig mer än att sitta här hemma och vänta på att tiden ska ge mig något jag kan leva på. Nu har jag ett avresedatum och när den dagen kommer så får jag lösa situationen utifrån hur läget är då. Det finns ingen återvändo och jag ska göra allt för att försöka göra det här till ett oförglömligt år - på ett bra sätt förståss.
