Vem sa du?
I min känselverkstad där alla mina känslor finns har Du helt klart lyckats röra om i grytan. Så här många känslor på samma gång har jag nog aldrig fått av en person. Speciellt en person som jag knappt känner. Du gör inte saken bättre eftersom jag redan är allmänt förvirrad och helt lost i känslor då min syster precis åkt iväg och det är så mycket annat runt omkring mig.
Orden ekar i huvudet, de betyder så mycket samtidigt som jag inte kan ta till mig dem. Varför är det så svårt? Varför utgår man alltid från det värsta senariot eller från det negativa? Jag önskar att jag kunde nöja mig med det som skett, men lik förbannat är man så girig och ber om mer. Oftast förstör det mer än det gör saken bättre. Den här gången vill jag inte påstå att något gick förlorat, jag vet att jag hade ångrat mig om jag inte tagit risken. När jag ställde frågan och fick svaret så sved det till, visst fan gjorde det det, men jag är glad. Glad att du fick mig att inse vilket jävla bra farväl det egentligen var. Som jag skrev tidigare, det omedvetna hejdået blir bättre samtidigt som man kan glädjas åt stunden istället för att man hela tiden tänker "det här är sista gången ..". Det kunde inte blivit bättre och det sa du själv. Du fick mig verkligen att inse det och nu ska jag bevara detta minne på ett säkert ställe och titta tillbaka på det när jag befinner mig 9 timmar härifrån. Dock räcker det med en liten sak och det ligger glassplitter på hela golvet. Den här gången ska jag vara stark för jag kommer med all säkerhet inte må bättre om svaret inte blir som jag vill. Därför kanske det är bättre att släppa det helt och hållet och leva i det omedvetna. Då kan jag leka med tanken bäst jag vill och min saga kan sluta lyckligt och jag kommer aldrig få reda på hur det egentligen låg till. Den risken ska jag låta bli att ta, jag glädjs hellre åt det som fanns där utan att veta, än att få ett svar som förstörde hela minnet. Japp, jag ska vara stark och låta det förbli som det var.
Det var det bästa jag varit med om och jag är glad att du lät mig uppleva det. Tack, tack du.
Orden ekar i huvudet, de betyder så mycket samtidigt som jag inte kan ta till mig dem. Varför är det så svårt? Varför utgår man alltid från det värsta senariot eller från det negativa? Jag önskar att jag kunde nöja mig med det som skett, men lik förbannat är man så girig och ber om mer. Oftast förstör det mer än det gör saken bättre. Den här gången vill jag inte påstå att något gick förlorat, jag vet att jag hade ångrat mig om jag inte tagit risken. När jag ställde frågan och fick svaret så sved det till, visst fan gjorde det det, men jag är glad. Glad att du fick mig att inse vilket jävla bra farväl det egentligen var. Som jag skrev tidigare, det omedvetna hejdået blir bättre samtidigt som man kan glädjas åt stunden istället för att man hela tiden tänker "det här är sista gången ..". Det kunde inte blivit bättre och det sa du själv. Du fick mig verkligen att inse det och nu ska jag bevara detta minne på ett säkert ställe och titta tillbaka på det när jag befinner mig 9 timmar härifrån. Dock räcker det med en liten sak och det ligger glassplitter på hela golvet. Den här gången ska jag vara stark för jag kommer med all säkerhet inte må bättre om svaret inte blir som jag vill. Därför kanske det är bättre att släppa det helt och hållet och leva i det omedvetna. Då kan jag leka med tanken bäst jag vill och min saga kan sluta lyckligt och jag kommer aldrig få reda på hur det egentligen låg till. Den risken ska jag låta bli att ta, jag glädjs hellre åt det som fanns där utan att veta, än att få ett svar som förstörde hela minnet. Japp, jag ska vara stark och låta det förbli som det var.
Det var det bästa jag varit med om och jag är glad att du lät mig uppleva det. Tack, tack du.
Kommentarer
Trackback
