Tack för att du finns.

Jag har saknat våra samtal, det kan jag inte neka till. Jag har saknat dig - oss. Du var den personen som förstod mig och som avrådde mig när jag var påväg att göra något dumt. Det var ju vi som alltid kunde skratta och gråta tillsammans och finnas där no matter what. Allting kändes så lätt på den tiden trots att livet aldrig var enkelt. Men jag menar, hur skulle det inte kunna vara enkelt när jag alltid hade dig vid min sida?

Trots att vi nästan aldrig ses numera är det som att vi umgåtts varje dag, vi har hur mycket som helst att prata om. Med andra ord är det precis som det brukade vara. Igår när jag satt i din soffa och vi pratade på som vi alltid brukade göra insåg jag hur mycket du betyder för mig. Du har alltid något klokt att säga och jag älskar verkligen sättet du tänker på - du förstår mig på ett sätt som inte många gör. Av någon anledning har jag alltid lärt av dina misstag, för du har alltid legat steget före - thank God for that haha. Men den där långa pratstunden var nog behövlig för både dig och mig och jag hoppas verkligen vi skärper till oss när det kommer till att träffas.
 
Tanito, mi corazon, jag har saknat dig något fruktansvärt och det gör ont i mig att vi inte har våra samtal lika ofta som förr. Men någonstans innerst inne vet jag, att du alltid kommer vara a big part of me - ingen kommer kunna ändra på det!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0