Always
Jag är numera förkyld på heltid vilket är enormt jobbigt. Att hosta sig igenom nätterna och nysa på varje individ som passerar är inget hot mot mänskligheten, det är bara mitt immunsvar som tagit semester. Helgen blev lugn på grund av detta och R tog så väl hand om mig när jag låg där under täcket och hostade. Han stod för filmer, glass med varma hallon och allt möjligt gott - som jag förövrigt förtjänade där jag låg och tyckte synd om mig själv.
Söndagsmorgonen bestod av dans med mina småtjejer och det resulterade i glada miner då de gör så fruktansvärt många framsteg. Att jag dessutom ska få kliva in som huvudledare gjorde mig både glad och besviken - är så trött på all bullshit som försigår i denna förening samtidigt som jag nu får chansen att klistra ihop den här gruppen som jag själv vill ha den. Med lite hjälp av Fanny ska jag nog få ordning på dansen också. Det här kommer bli så bra så om folket bara hjälper till lite.
I hallen möttes jag av en brun Sara som varit i Egypten den jäveln. Jag möttes även av en glad Mona som jag pratade en hel del skit med. Förhoppningsvis hjälper hon oss igenom den här krisen så jag slipper fixa allt själv. Mona som dessutom stod och skröt lite om hur duktig jag var som gymnast lyckades nästan få den andra tränaren att låta mig komma ned och träna en gång i veckan. Vi får se om jag ska behöva gå till domstol med det här eller om de kan låta mig röra på fläsket utan ett krig.
Därefter bar det av till Nacka för en visning med min favoritmäklare Pernilla. Det gick bra och det var sjukt mycket folk. Dock stod jag mest och nös för mig själv i ett hörn - men det fungerade bra det med. Jag fick köra både dit och hem och efteråt var jag helt slut. Väl hemma slår jag mig ned i soffan och mamma poppar popcorn åt oss. Därefter nämner min pappa att han vill skaffa hund så jag skulle kolla efter någon ras. Förhoppningsvis blir det en liten en som man kan ha i handväskan. Typ. Jag vågar inte bli glad förrens hunden väl befinner sig i huset men hoppas kan man ju alltid göra. Anledningen till detta plötsliga uttalande från min pappa beror delvis på att vår ödla, Hugo, dog för någon dag sedan. Han ligger i sopporna för tillfället så han har inte kommit till himlen än, tyvärr. Trots att han var en snäll ödla så tror jag han kommer blir kvar bland sopporna ett bra tag. Sedan berodde det delvis på att farmor bytte tomtplats med oss ute på landet, vilket skulle vara perfekt för little doggelidogg, enligt pappan min. Vi får väl se hur det blir med den saken, snacka går ju alltid.
Ett på tok för långt inlägg, hoppas ni orkar läsa guys!
