Tokig arbetsdag nr2
För någon dag sedan stötte jag på Vargen på väg till jobbet, vilket medförde skjuts på pakethållaren. Lika kul var det inte när vi höll på att vurpa i kurvan, men stabil som han är räddade han oss i ett tidigt skede. Den dagen var det knappt snö ute, det var lite lite frost p.g.a. den tidiga morgonkvisten. Idag fick jag däremot uppleva detta på egen hand, men den här gången med snö och med en riktigt vurpa.
Jag ser hur det snöar allt mer när jag går där och sjunger för mig själv påväg till Posten, för ännu en hård arbetsdag. Väl där får jag reda på att jag ska cykla helt själv - vilket bara kan sluta i katastrof med tanke på snön och mitt lokalsinne. Med ett leende på läpparna sätter jag på mig vantar och jacka. Problemen uppstår redan här, jag orkar inte ens rubba påsen med post, och jag hade TRE sådana tunga saker som skulle släpas ut till cykeln. Hejja mig! Jag fick hjälp av R och han var även så snäll och åkte med mig för att jag skulle hitta. Trots hjälpen lyckades jag cykla vilse och fick springa och jaga dessa förbannade portar. Men posten kom fram så ingen skada skedd. Hursomhelst var det bra jävla tur att han valde att följa med. Då han klarade mitt första "Jag-tror-jag-är-stark-TEST" som innebar att bära min post till cykeln tänkte jag ge honom något att bita i. Jag fastande självklart i backen som förövrigt var enorm, och där blev jag ståendes. Hade han inte följt med mig hade jag troligtvis stått kvar där fortfarande. Han fick med andra ord släpa mig och cykeln upp för backen och därifrån bar det av igen.
Dock kom jag inte mer än runt hörnet förns cykeln slirade till och välte lite halvt. Den låg inte helt och hållet ned, men tillräckligt för att jag inte skulle orka få upp skiten. En farbror, som jag valt att kalla Gösta, hjälpte snällt till och önskade mig lycka till. R kom springandes som värsta hingsten och hjälpte mig att komma iväg igen. Därefter började mitt lokalsinne att svika mig, jag cyklade runt och runt och letade som aldrig förr. Arbetsgubbarna bara skrattade åt mig. Inte nog med att jag hade problem själv utan ännu mer problem fick jag när arbetarna som renoverade husen tagit bort portnumret - hur i hela fridens namn ska jag veta vart jag ska gå? Men cool som jag är lyckades jag efter många om och men.
Jag behöver väl inte nämna hur många andra som skrattade åt mig när jag kämpade mig upp för minsta lilla backe. Cykeln som väger 4 gånger så mycket som mig och är 6 gånger så stor med allt post rullade mig baklänges ett antal gånger vill jag lova. Folk skrattade och önskade mig lycka till - jag undrar om alla brevbärare får denna bemötelse?
Ni behöver i alla fall inte oroa er, jag är hemma och jag mår bra. Alla ben finns kvar och jag har bara en arbetsdag kvar so far i denna vinter.
Jag ser hur det snöar allt mer när jag går där och sjunger för mig själv påväg till Posten, för ännu en hård arbetsdag. Väl där får jag reda på att jag ska cykla helt själv - vilket bara kan sluta i katastrof med tanke på snön och mitt lokalsinne. Med ett leende på läpparna sätter jag på mig vantar och jacka. Problemen uppstår redan här, jag orkar inte ens rubba påsen med post, och jag hade TRE sådana tunga saker som skulle släpas ut till cykeln. Hejja mig! Jag fick hjälp av R och han var även så snäll och åkte med mig för att jag skulle hitta. Trots hjälpen lyckades jag cykla vilse och fick springa och jaga dessa förbannade portar. Men posten kom fram så ingen skada skedd. Hursomhelst var det bra jävla tur att han valde att följa med. Då han klarade mitt första "Jag-tror-jag-är-stark-TEST" som innebar att bära min post till cykeln tänkte jag ge honom något att bita i. Jag fastande självklart i backen som förövrigt var enorm, och där blev jag ståendes. Hade han inte följt med mig hade jag troligtvis stått kvar där fortfarande. Han fick med andra ord släpa mig och cykeln upp för backen och därifrån bar det av igen.
Dock kom jag inte mer än runt hörnet förns cykeln slirade till och välte lite halvt. Den låg inte helt och hållet ned, men tillräckligt för att jag inte skulle orka få upp skiten. En farbror, som jag valt att kalla Gösta, hjälpte snällt till och önskade mig lycka till. R kom springandes som värsta hingsten och hjälpte mig att komma iväg igen. Därefter började mitt lokalsinne att svika mig, jag cyklade runt och runt och letade som aldrig förr. Arbetsgubbarna bara skrattade åt mig. Inte nog med att jag hade problem själv utan ännu mer problem fick jag när arbetarna som renoverade husen tagit bort portnumret - hur i hela fridens namn ska jag veta vart jag ska gå? Men cool som jag är lyckades jag efter många om och men.
Jag behöver väl inte nämna hur många andra som skrattade åt mig när jag kämpade mig upp för minsta lilla backe. Cykeln som väger 4 gånger så mycket som mig och är 6 gånger så stor med allt post rullade mig baklänges ett antal gånger vill jag lova. Folk skrattade och önskade mig lycka till - jag undrar om alla brevbärare får denna bemötelse?
Ni behöver i alla fall inte oroa er, jag är hemma och jag mår bra. Alla ben finns kvar och jag har bara en arbetsdag kvar so far i denna vinter.
Kommentarer
Trackback
