TesseLito

Jag hatar dig så mycket att jag knappt vet vad jag heter. Det går inte att förklara känslan och jag tror heller ingen annan kommer förstå. Förstår jag ens själv? En sak vet jag och det är att det jag känner kommer aldrig förändras. Aldrig. Möjligtvis till något sämre. Förhoppningsvis slipper jag se ditt tryne när jag vågat bryta mig loss, när jag insett att det inte finns något annat att göra. Det finns dock en till person som är involverad och det ställer till det mesta. Mina känslor börjar dock angripa denna person istället för jag börjar mer och mer inse att personen i fråga är den som faktiskt kan göra något åt saken. Varför denne inte gör det kan ingen annan svara på tyvärr, inte ens hon själv. Jag blir så ledsen att se dig välja fel väg. Så många gånger som jag varnat dig och ändå vänder du bara ryggen till. Du ignorerar mina ord totalt och byter samtalsämen. "Vill du ha juice?". Jag vet att du inte vill prata om det, men för i helveeeeete, du kan inte leva ditt liv såhär!? Eller jo, det kan du ju, du är precis på väg att fortsätta i den riktigtningen om jag inte tar miste.

Jag vet inte om jag hatar er båda två eller om jag bara är allmänt förvirrad. Jag vet dock att du är på väg att göra ditt kanske livs största misstag, trots att alla nära och kära har varnat dig om och om igen. Det är självklart upp till dig och du ska ju följa ditt hjärta. Men ibland undrar jag om ditt hjärta sitter där det ska, eller om det har landat nere i arslet på dig och dina fisar har förstört känseln i det. Jag vet inte. Men jag vet att du kommer förlora mig inom en snar framtid, som sagt, så fort jag vågat bryta mig loss. Jag har lovat dig att inte tvinga dig välja sida, men om det inte finns någon annan utväg, vad gör man då? Är det såhär du vill ha det? Fine, jag kan anpassa mig till viss del, men jag kommer sakta men säkert försvinna och leva mitt liv - utan dig.

Tack och godnatt!