TesseLito

Jag kan verkligen inte låta bli att tycka synd om alla dessa uteliggare. De måste frysa arslet av sig vid det här laget. För att inte tala om hur hungriga de måste vara. Och där går man förbi, tittar snabbt ned i den tomma muggen. Ägnar en snabb liten tanke, tycker lite synd om dem. Springer vidare med mat i ena handen, och på tok för många kassar i den andra. Klart som fan jag inte har råd att ge dig något, jag har precis köpt en jacka för 2000, det förstår du väl? Sen blir man sådär småarg och tycker att allt är deras eget fel, de har ju valt att supa bort varende krona de får tag i. Ilskan övergår till ångest för att man ens tänker så om dem. Jag har ju egentligen ingen aning, det skulle lika gärna kunna vara jag som satt där. Då tycker man ännu mera synd om dem än man gjorde innan. Sen börjar tankarna måla upp en bild av hur jag sitter där med trasiga byxor som dessutom luktar kiss, en mugg som jag snott från donken och tigger för mitt liv. Vad fan gick snett?

Hur kan vi sitta här och känna att livet inte har någon mening bara för att snön vägrar försvinna och vi alla längtar till sommaren? Att vi ens har mage att klaga på kylan, vi har åtminstone möjligheten att klä på oss. Sedan att vi är för dumma för att förstå att leggings inte är ett alternativ om man vill vara varm. Eller för dumma för att använda mössa bara för att man precis plattat håret. Eller för dumma för att förstå att vi kommer se ut som Bambi när vi sätter på oss våra höga klackar och ska på fest. Behöver jag fortsätta?