TesseLito

Om jag ska vara helt ärlig så hade jag haft världens panik, gråtit som ett barn och bara velat få det överstökat fort som fan. Jag hade hysteriskt försökt komma på vad jag vill se en sista gång. Vad jag måste uppleva. Vilka jag måste träffa och ta farväl av. Hade definitivt fått beslutsångest. Troligtvis hade jag legat i fosterställning hela dagen och funderat ut vad jag ska göra av min sista dag. Tiden hade flygit iväg och där skulle jag finna mig själv, fortfarande i fosterställning utan att ha åstadkommit ett skit. Lusten till att göra något tror jag inte ens skulle existera. Inte heller viljan. Vem fan vill säga hejdå för gott? Sedan hade jag gråtit lite till och väntat ut tiden i min mammas famn. Den famn som jag en gång låg i när jag kom till livet.

Ska jag vara oärlig så hade jag varit sådär stark som alla är på film. Jag hade tagit avsked, sagt hur mycket jag älskar dem och hur mycket jag kommer att sakna dem. Jag hade varit glad för de dagar jag haft och bara njutit av allt en sista gång. Jag hade proppat i mig allt gott jag fick tag i. Hoppat bungyjump. Piercat tungan. Tatuerat mig. Haft en trekant. Skrivit kärleksbrev som jag hade skickat till folk som förtjänar dem. Sagt upp mig. Skrivit ettt testamente. Haft lite mer sex. Sedan hade jag förhoppningsvis dött lycklig.

Spårat jävla inlägg, jag vågar inte ens läsa vad jag skrivit. Jag vill inte ha en sista dag. Eller åtminstone inte vara medveten om att det är min sista dag.

Enough, herråå