Jag vill bara skrika!!!!!!
Fuck you. Verkligen. Jag hatar dig över allt annat. Vem fan är du egentligen? Du får mig att känna mig så liten och patetisk. Jag känner mig mer hemma på jobbet än här. "Hemma" gör jag allt med ångest. En klump i magen så fort man ger ifrån sig lite för mycket ljud. Jag tassar omkring som om jag vore en brottsling. I mitt egna hem. Så fort jag går innanför dörren suddas mitt leende bort och byts ut till ett hårt skal. Innanför gråter jag.
Värst av allt? Jag önskar att jag kunde säga den där smärtsamma, onda känslan som befinner sig i min mage. Tyvärr skulle jag ljuga då. Det värsta, det är att jag tycker synd om dig. Något inom mig försvarar dig och dina handlingar. Jag märker det allt eftersom åren gått. Man beskyller sig själv helt enkelt. Jag försöker intala mig själv att du har något allvarligt fel, för det har du ju. Men samtidigt som jag skriker den meningen, så är det något inom mig som säger emot.
När du kallar mig "lillis" som du alltid sa när jag var liten så ler jag för mig själv. Samtidigt som jag äcklas av tanken över att jag blir glad av något som har med dig att göra. Det gör ont. Jag byggde upp en bild av dig som liten, för alla hade ju en "världens bästa pappa". Det skulle ju jag också ha såklart? Kommer såväl ihåg nallebjörnen jag köpte till mamma med just den texten. Världens bästa mamma. Jag gick in i butiken minst 10 gånger innan jag bestämde mig för att köpa en till dig också. Trots att jag inte tyckte du förtjänade den, så fick du den av mig. Fan, den ångestladdade känslan sitter kvar än i dag. Jag vill bara ta tillbaka nallen och elda upp den.
Bilden jag byggde upp revs sakta men säkert ned. Hoppet däremot har alltid funnit kvar. Jag trodde innerligt på att det en dag skulle bli bättre. En dag. Den dagen kom aldrig. Då kommer den där "jag beskyller mig själv vettja"-känslan in i bilden igen. Jag tänker att jag inte gett dig en tillräcklig chans. Jag tycker synd om dig. När du då gör ett tappert försök i att kommunicera med mig så tar jag emot din vädjan. Jag svarar trevligt. Ska ärligheten fram blir jag även glad. Det är ju sådär det ska vara. Sedan vänder du upp och ned på allt genom att störa dig på exakt allt man gör. Hoppet krossas och hat riktast istället emot dig. Om du bara kunde vara sådär.. som en pappa ska vara. Helst varje dag.
Nu ber jag om ursäkt. Förlåt för dålig uppdatering. Förlåt för att jag inte är en bra vän för tillfället.
Bara.. förlåt. Ok?
Värst av allt? Jag önskar att jag kunde säga den där smärtsamma, onda känslan som befinner sig i min mage. Tyvärr skulle jag ljuga då. Det värsta, det är att jag tycker synd om dig. Något inom mig försvarar dig och dina handlingar. Jag märker det allt eftersom åren gått. Man beskyller sig själv helt enkelt. Jag försöker intala mig själv att du har något allvarligt fel, för det har du ju. Men samtidigt som jag skriker den meningen, så är det något inom mig som säger emot.
När du kallar mig "lillis" som du alltid sa när jag var liten så ler jag för mig själv. Samtidigt som jag äcklas av tanken över att jag blir glad av något som har med dig att göra. Det gör ont. Jag byggde upp en bild av dig som liten, för alla hade ju en "världens bästa pappa". Det skulle ju jag också ha såklart? Kommer såväl ihåg nallebjörnen jag köpte till mamma med just den texten. Världens bästa mamma. Jag gick in i butiken minst 10 gånger innan jag bestämde mig för att köpa en till dig också. Trots att jag inte tyckte du förtjänade den, så fick du den av mig. Fan, den ångestladdade känslan sitter kvar än i dag. Jag vill bara ta tillbaka nallen och elda upp den.
Bilden jag byggde upp revs sakta men säkert ned. Hoppet däremot har alltid funnit kvar. Jag trodde innerligt på att det en dag skulle bli bättre. En dag. Den dagen kom aldrig. Då kommer den där "jag beskyller mig själv vettja"-känslan in i bilden igen. Jag tänker att jag inte gett dig en tillräcklig chans. Jag tycker synd om dig. När du då gör ett tappert försök i att kommunicera med mig så tar jag emot din vädjan. Jag svarar trevligt. Ska ärligheten fram blir jag även glad. Det är ju sådär det ska vara. Sedan vänder du upp och ned på allt genom att störa dig på exakt allt man gör. Hoppet krossas och hat riktast istället emot dig. Om du bara kunde vara sådär.. som en pappa ska vara. Helst varje dag.
Nu ber jag om ursäkt. Förlåt för dålig uppdatering. Förlåt för att jag inte är en bra vän för tillfället.
Bara.. förlåt. Ok?
Kommentarer
Trackback
