Pain makes you know you're alive
At least I have to believe it.
Långlunch med mamma, sedan begav vi oss till East Street för att hålla handen. Hon frågade mig om jag gillade smärta. Jag tror jag svarade nej på den frågan. Idag ifrågasätter jag mitt eget svar. Vem utsätter sig för detta, frivilligt dessutom!? Vem..?
Jag piercade mig som sagt igår och har aldrig varit med om något liknande i smärt-vägar. Då har jag ändå opererat bort blindtarmen och där kan vi snacka ont. Stundtals var jag beredd att lägga mig på marken för att gråta en skvätt. Det fanns inget slut och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Min mammas närvaro byttes ut mot Alvedon. Den dunkande känslan tyckte sig känna sig mer välkommen att stanna och blev kvar hela dagen. Den trängde sig även på hela natten. Och inte nog med det, på kvällen när det var dags för rengöring blev allt svart (förutom mitt ansikte som blev vitt som ett lakan). Jag såg stjärnor och trodde jag skulle spy. Tydligen kallas detta svimfärdig. Nästintill pinsamt. Jag tror faktiskt att jag uppnått min maximala smärtgräns. Skönt att man har koll på det liksom.
Sim ni förstår så är jag och mitt öra inte riktigt vänner än. Det blev skitsnyggt och jag är verkligen supernöjd. Dock är jag ännu inte redo att säga ”det var värt det”.
Bio ikväll med bästaste C & D – Hur många lingon finns det i skogen. Eller dylikt. Lingon.
Äh, om man skulle jobba lite kanske..
Bild på min nya, smärtsamma, piercing. Älskar den. Snart i alla fall.
Grisus & hennes grisvän
Ha en bra kväll (Antar att alla hänger på Ingrosso-eventet förutom vi).
Puss på er!
