Soffpotatis, fast i sängen dåra
Jaha, 6 havrebollar senare så sitter man här på sitt feta arsle ihop om att en dag bli nyttig. Som om, känner jag just nu. Som om.
Imorgon väntar skype-date med bästaste. Hade jag kunnat hade jag lätt haft med datorn överallt. Haft honom vid min sida hela tiden. En stillbild hade kanske räckt när det var dags för skönhetssömnen. Men annars hade den rörliga versionen varit ett helt ok alternativ. Under jobbtimmarna hade jag kanske fått ha dig på ljudlös. Men man behöver ju inte både se och höra. Det räcker med ett leende sådär ibland, eller att få höra din röst med jämna mellanrum. Åh, vad jag längtar efter dej. Snälla, kom hem snart?
Jag vet att tiden går sådär äckligt fort så man knappt hänger med. Känslan av att man måste klamra sig fast vid något bara för att inte ramla av i farten. Det går verkligen fort, det gör det. Men ibland är det jobbigt ändå. Man blir rädd för att allt känns så långt borta. Samtidigt blir man rädd för att allt kommer till en så fort. Man har liksom inte riktigt koll på läget. Försöker man ta kontroll så blir det ändå inte som man tänkt sig. So let's just play the game, shall we?
