Hej hå, hej hå
Är det bättre att inte veta vad man vill än att vilja ha något man inte kan få? Det känns lite som att allt handlar om just det. Antingen komma över det man inte kan få, gilla läget liksom. Eller så ska du försöka ta dig framåt, trots att du inte har en aning om vilket håll som är framåt. Vem fan sa att livet är lätt? Den personen verkar ha en skev uppfattning, men en jävligt skön sådan. Jag vill också hitta det perspektivet, där allt är så uppenbart att man knappt behöver välja. Betyder det att man är tråkig? Man bara följer strömmen, som om ens liv var planerat från födseln. Man väljer det som är enklast helt enkelt.
Personligen tror jag inte det är mitt typ av liv. Jag skulle aldrig vara lycklig om jag bara nöjde mig med tillvaron. Jag behöver utmaningar, jag behöver sträva efter något som ibland kan kännas omöjligt (och ibland till och med kan vara omöjligt). Jag behöver spänning och förändringar. Hur sjukt det än låter så är förändringar det som skrämmer mig mest här i livet. Ändå är det dit jag vill? Hela mitt liv känns som en lek, där jag vill satsa allt för att vinna så mycket som möjligt. Det känns som ett kul och lärorikt liv. Skulle jag veta exakt vad jag ville och bara köra på det, så är jag säkert på att jag skulle bli uttråkad i längden. Ibland önskar jag att jag var en sån person som blir lycklig av det där "säkra". Då, då skulle livet kanske vara enkelt. Ni vet, man väljer sin utbildning, börjar plugga direkt efter gymnasiet, skaffar pojkvän och lägenhet. Finito. Men sen då? Det är där mitt uttråkande skulle börja. Jag måste ha något att se fram emot, är det fel att se fram emot något som man egentligen inte vet vad det är?
Jag har ingen aning om vart jag är på väg, jag vet heller inte vart jag vill vara på väg. Jag vet bara att jag har rest en hel del och det kan vara det bästa jag gjort. Jag är nöjd att jag valde resandet före plugg. Jag känner att jag fått ut mer av mitt liv än många utav de som valde att börja plugga direkt. Visst att ni går ut och får en examen i år, medan jag sitter här med 0hp. Nu tog jag steget och köpte lägenhet, men har ingen aning om det var steget i rätt riktning eller om det var en omväg. Oavsett vilket steg det var så känns det bra just nu. Resten får lösas på vägen. Man måste väl ta ett steg i någon riktning för att hitta sin väg? Varför stressa egentligen? Vi har ett helt liv, om vi nu inte dör den 21:a maj. (Sök judegement day, 21th of may om ni vill veta hur vi alla kommer att dö).
Puss & Kram
Personligen tror jag inte det är mitt typ av liv. Jag skulle aldrig vara lycklig om jag bara nöjde mig med tillvaron. Jag behöver utmaningar, jag behöver sträva efter något som ibland kan kännas omöjligt (och ibland till och med kan vara omöjligt). Jag behöver spänning och förändringar. Hur sjukt det än låter så är förändringar det som skrämmer mig mest här i livet. Ändå är det dit jag vill? Hela mitt liv känns som en lek, där jag vill satsa allt för att vinna så mycket som möjligt. Det känns som ett kul och lärorikt liv. Skulle jag veta exakt vad jag ville och bara köra på det, så är jag säkert på att jag skulle bli uttråkad i längden. Ibland önskar jag att jag var en sån person som blir lycklig av det där "säkra". Då, då skulle livet kanske vara enkelt. Ni vet, man väljer sin utbildning, börjar plugga direkt efter gymnasiet, skaffar pojkvän och lägenhet. Finito. Men sen då? Det är där mitt uttråkande skulle börja. Jag måste ha något att se fram emot, är det fel att se fram emot något som man egentligen inte vet vad det är?
Jag har ingen aning om vart jag är på väg, jag vet heller inte vart jag vill vara på väg. Jag vet bara att jag har rest en hel del och det kan vara det bästa jag gjort. Jag är nöjd att jag valde resandet före plugg. Jag känner att jag fått ut mer av mitt liv än många utav de som valde att börja plugga direkt. Visst att ni går ut och får en examen i år, medan jag sitter här med 0hp. Nu tog jag steget och köpte lägenhet, men har ingen aning om det var steget i rätt riktning eller om det var en omväg. Oavsett vilket steg det var så känns det bra just nu. Resten får lösas på vägen. Man måste väl ta ett steg i någon riktning för att hitta sin väg? Varför stressa egentligen? Vi har ett helt liv, om vi nu inte dör den 21:a maj. (Sök judegement day, 21th of may om ni vill veta hur vi alla kommer att dö).
Puss & Kram
Kommentarer
Trackback
