Ingenting och allt!?
Bekräftelsehora skulle man väl kunna säga att jag är. Inte på det sättet som fjortisar behöver uppmärksamhet och bekräftelse. Vi snackar lite djupare än så. Jag behöver ständigt bekräftelse på att det jag gör är bra. På att jag gjorde rätt val. På att folk på riktigt bryr sig om mig. På att du verkligen tycker om mig. Ett kort svar på facebook och jag börjar genast ifrågasätta vad detta betyder. Analyserar sönder allt. Verkligen allt. Hela tiden. Jag beskyller min far för detta. Hade han älskat mig som jag försöker intala mig själv att jag förtjänade, eller om han bara hade gett mig den där jävla bekräftelsen/uppmärksamheten som liten. Då, då hade vi inte haft det här problemet med att jag inte själv kan avgöra när jag gjort något bra. Hur fan ska man lita på någon annan om man inte ens kan lita på sig själv!? Ojoj, lilla T.. du har mycket kvar och lära.
Satt och lekte med tanken (märks det att jag är hemma själv och känner mig övergiven och ensam eller?), att min pappa inte varit på en enda gymnastikuppvisning/tävling/träning. Inte ens en. Jag började ju när jag var 6, hur fan lyckas man ens hålla sig borta från hallen? Han kom inte ens in och hämtade mig från träningarna. Väntade hellre utanför. Den sak som betyder mest i hela världen, den har han valt att inte vara delaktig i. Men vem sökte jag bekräftelse hos? Han som vägrade ge mig det såklart. Han som aldrig var där och såg. Han har aldrig sett mig, kommer nog aldrig göra det heller. Därför behöver jag bekräftelse på att ni ser mig. Förlåt om det blir jobbigt ibland, förlåt för att jag tigger om uppmärksamhet, förlåt om min blick hundar efter det där "jag tycker om dig på riktigt, även när jag är arg på dig". Förlåt för att jag tvivlar. Men jag kanske behöver dubbla bekräftningar och jag kanske behöver veta att jag syns.
Just nu har jag slutat analysera alla andra. Jag har hittat en ny hobby som går ut på att analysera mig själv. Det är skrämmande, men lärorikt. Men mest skrämmande. Egentligen bara skrämmande. Jag vill bara blunda och inte se. Det finns mer där bakom än man vågar ta reda på tror jag. Ni borde testa öppna den dörren ni med.
Nu ska jag bokstavligt talat blunda. Öppning imorgon, på en lördag. KUL. Alarm ställt: 06:20. Kvällen bjuder på bio, Hangover 2.
See ya!
Satt och lekte med tanken (märks det att jag är hemma själv och känner mig övergiven och ensam eller?), att min pappa inte varit på en enda gymnastikuppvisning/tävling/träning. Inte ens en. Jag började ju när jag var 6, hur fan lyckas man ens hålla sig borta från hallen? Han kom inte ens in och hämtade mig från träningarna. Väntade hellre utanför. Den sak som betyder mest i hela världen, den har han valt att inte vara delaktig i. Men vem sökte jag bekräftelse hos? Han som vägrade ge mig det såklart. Han som aldrig var där och såg. Han har aldrig sett mig, kommer nog aldrig göra det heller. Därför behöver jag bekräftelse på att ni ser mig. Förlåt om det blir jobbigt ibland, förlåt för att jag tigger om uppmärksamhet, förlåt om min blick hundar efter det där "jag tycker om dig på riktigt, även när jag är arg på dig". Förlåt för att jag tvivlar. Men jag kanske behöver dubbla bekräftningar och jag kanske behöver veta att jag syns.
Just nu har jag slutat analysera alla andra. Jag har hittat en ny hobby som går ut på att analysera mig själv. Det är skrämmande, men lärorikt. Men mest skrämmande. Egentligen bara skrämmande. Jag vill bara blunda och inte se. Det finns mer där bakom än man vågar ta reda på tror jag. Ni borde testa öppna den dörren ni med.
Nu ska jag bokstavligt talat blunda. Öppning imorgon, på en lördag. KUL. Alarm ställt: 06:20. Kvällen bjuder på bio, Hangover 2.
See ya!
Kommentarer
Trackback
