TesseLito

Jag kommer ibland på mig själv med tårar i ögonen och en sådan klump i halsen. Det händer rätt ofta att jag tänker på Mormor. Mest smärtsamt är nog minnet av dagarna vi satt vid hennes säng. Väntade. Inget kunde vi göra, och hon blev svagare för varje sekund. Det är då jag inser att jag aldrig kommer att få se henne igen. Det gör ont. Ibland fladdrar tankarna iväg ännu mer. Till Oscar. Dagen vi alla "hyllade" honom i ishallen. Fan, jag grät som ett barn. Det gör jag än idag när jag tänker tillbaka. Sedan börjar rädslan att förlora någon igen. Ibland leder tanken på mormor till min mamma. Jag vill inte leva utan dig. Det är nu jag slår mig själv på nosen och försöker leva i nuet. Carpe Diem som det så fint heter. Det kanske inte är okej att tänka som jag gör? Men ibland kan jag inte låta bli. Hemska tanke.

Fan Mormor, jag saknar dig så det värker. Hur ska julafton kännas ok utan dig? Det känns så hårt och orättvist. 

 

Cheer up, kan ni tycka. Just nu vill jag inte det. Jag vill ligga i fosterställning i min enorma soffa, kolla på OTH och sakna. Är det ens okej? Idag är det i alla fall okej för mig.

 

Puss på er!

 

 

Love you.