TesseLito

Jag har nästan helt och hållet förträngt vad jag gjorde den dagen. Jag vet bara att jag satt och skrattade oavbrutet under den tysta minuten och att det tog mig ett bra tag innan jag förstod att det var allvar. Jag kommer också ihåg hur jag en dag bara satt och grät oavbrutet istället.. och hur töntig jag kände mig bara för att jag var ledsen utan att "känna någon som var drabbad". Hur löjligt är inte det? Idag går i alla fall alla tankar till er som förlorade någon..

 

Skolan var kul, jag gjorde nog allt annat än det jag skulle. Var så osugen sista lektionen så det fick bli lite trams. Stannade faktiskt kvar efter med några och pluggade inför provet imorgon, så lite nytta blev det. Här är vad jag åstadkom bland annat:

 

Jag ska sluta prata om min fot, men just nu tar den upp större delen av mitt liv, så ni får faktiskt ursäkta. Och nu ska jag berätta vad som hände ikväll. Jo, jag och Sebban står och lagar mat. Jag står och väger på utsidan av min fot eftersom den andra delen har disko och dunkar på som fan. Plötsligt skvätter han sås på mig och jag blir nästan brännskadad (inte riktigt, men tyck synd om mig ändå!).I hopp om att.. rädda mitt liv(?) skuttar jag till och lyckas vricka foten!? SOM OM JAG INTE HADE ONT REDAN INNAN. Oschysst skulle jag vilja påstå. Jag kan med all säkerhet säga att jag hittat min plats här i livet; Soffläge, godispåse, foten i högläge och en dator på magen. Guld.