TesseLito

 Vi har två stycken katter i området som lurar omkring här på gatorna. Jag har haft en del skrikattacker och "spring för livet" moments pga dessa. Men igår gick det för långt. Jag var inne i min egna värld och helt plötsligt står kattjäveln där bakom hörnet. Den blev nog lika rädd som mig, men skillanden var att jag befann mig två sekunder senare i grannens buske..

 

Har jag nämnt att jag är livrädd för katter? Jag tänker inte ens låtsas längre, jag skiter nästan i brallan varje gång jag får syn på en. När jag var mindre älskade jag katter fram tills en liten incident inträffade. Jag busade då med mormors katter och den "elaka" katten fastnade i ett snöre. Eftersom att hon var elak fick hon inte ens vara med och leka för mig, men hon lekte ändå. Sedan trasslade hon in sig och då fick jag dåligt samvete för att jag inte lät henne vara med från början. Lilla jag skulle hjälpa och fick då halva fingret avslitet.

 

Därefter har det gått utför. Till en början lekte jag cool och sa bara att jag inte tyckte om dem. Såhär några år i efterhand kan jag erkänna att jag ljög. Det handlar inte om att jag inte tycker om katter, det är jättesöta och så.. men så jävla opålitliga. I mina ögon är de monster, läskiga sådana som vill sätta klorna i mig. Jag ger mig själv terapi ibland genom att tvinga mig själv att klappa på kompisars katter. Allas katter är ju "vääääärldens snällaste och skulle aldrig......", men inte fan hjälper det mig!!

 

Jag jobbar på det.