TesseLito

Sist jag skrev jobbade jag heltid på Coop.. eller Vivo.. eller, Strand Livs om vi ska vara petnoga. Min mage höll nästan på att döda mig och det kom att bli min varningsklocka. Jag vantrivdes till max, jag var totalt sönderstressad då vi alltid var underbemannade och jag och min chef var väl inte direkt BFFs. Hursom, jag bestämde mig då för att börja plugga. Som jag längtat till att få sätta mig vid skolbänken igen!! Jag lovade mig själv att om jag inte kom in, skulle jag åtminstone säga upp mig och hitta mig själv igen.

Tiden gick, långsamt.. sommaren kom, nu var det nära. Magen vändes nästan ut och in eftersom att jag var så exalterad, så nervös och spänd, men samtidigt så jävla lycklig. Folk frågade om det var med blandade känslor som jag lämnade - och visst fan var det det. Men inte en enda av de känslorna som befann sig i min kropp var en ledsen sådan. Det är alltid jobbigt att lämna en "trygghet", man vet vad man har och vilka man har där. Men i det här fallet var det endast en blandning av lycka.. nervositet, men lycka.

Min sista dag kom, jag firade med en öl och cigg. Är det såhär det känns att bli fri efter att man suttit inlåst? Inlåst i en kropp som mår psykiskt dåligt, inlåst i en identitet som har utvecklats till ett monster. Jag mår illa när jag tänker på vilken person jag utvecklades till. För det kan jag bara säga förlåt till er som blev drabbade. Samtidigt så är jag stolt, stolt för att jag inte är en av alla er som bara gnäller men inte gör något åt saken.

Idag känner jag mig som mig själv igen. Det är skrämmande hur man blir en helt annan person under sådan psykisk påfrestning. Skrämmande hur man tappar bort sig själv helt och hållet. Ännu mer skrämmande när man ska leta reda på sig själv igen för att ge sig en fet jävla smäll - men inser att personen man vill slå är ett hjärtlöst monster som behöver hjälp, hjälp att ta sig ut.

Idag jämfört med för någon månad sedan ser mitt liv helt annorlunda ut. Viktigast är att idag kan jag njuta av livet igen. Vägen var långt, men jag kom tillbaka. Idag pluggar jag heltid (Internationell redovisningsekonom) i Stockholm. Jag kommer att jobba extra på mitt förra jobb, under en prövotid på 6 månader. Min "nya" chef gav mig en nytändning och vi båda la alla kort på bordet. Han vet hur jag känner och jag vet vad han har för krav på mig. Om det ändå fanns fler chefer som honom. Han behövs. Jag tror på det han gör och han verkar vara en av få som förstår innebörden av hur viktig personalen faktiskt är. Jag är fortfarande tillsammans med S, (helt sjukt att det gått 1 år och 3 månader!!), vi bor kvar på min lägenhet trots att båda numera är studenter.

Och juste, största skillnaden är att för tillfället har jag bara en fot. Den andra fick genomgå en operation. Om en vecka ska jag ta bort stygnen, men det är en lång väg tillbaka efter det.

So long suckers,