TesseLito

För min egen skull kan det vara kul att blicka tillbaka på min sammanfattning av året. Som om jag någonsin kollat tillbaka i bloggen, men en dag kanske? Det känns ändå som ett måste, så man slipper den där ångesten som tyder på att ännu ett år har passerat - men vad har jag gjort!?

 

Det här året har varit tufft på alla sätt och vis.

 

Till en början fick jag hem min älskling, vi firade inte det nya året tillsammans och levde som sambos. Utöver det mådde jag nog som sämst, och då snackar vi sämst sämst. Jobbet var ett helvete, nu i efterhand inser jag hur dåligt jag faktiskt mådde. Jag utvecklades till ett monster och tappade bort mig själv på vägen. Min mage skrek av smärta och det slutade i fosterställning under två veckor. Någonstans när jag krälade omkring där på botten fick jag lite energi och gjorde det som måste göras. Med stort stöd av vänner, pojkvän och framförallt mamma sade jag upp mig, sökte skola och kom in. Jobbade arslet av mig under sommaren, men då såg jag ljuset i denna mörka tunnel så det gick bra att kriga det sista.

 

Hör och häpna, jag fyllde år även detta år. Firades på Snaps med finaste vänner. Därefter satte jag mig vid skolbänken igen, vilket till en början kändes väldigt konstigt, men ändå så rätt. Hamnade i en jättebra klass och fika lära känna väldigt mycket nya ansikten. Strax därefter genomgick jag en fotoperation, en operation jag borde gjort för väldigt många år sedan. Jag vet inte vad jag tänkte med då, men det kändes jättebra att skjuta på den. Tills den dag när jag insåg att det inte går att skjuta på det längre, eftersom skiten bara blev värre och värre. Har man haft konstant ont under flera år lär man sig hantera det, man vänjer sig och det skulle nästan vara konstigt att inte ha ont. Men en dag fick jag nog och tog tag i det hela. På operationsbordet var jag så nervös att jag slutade andas, maskinerna pep och jag fick "ajja-bajja-fingret". Man måste tydligen andas. Då kände jag mig ännu mindre än vad jag faktiskt är. Allt gick bra, foten var stor och jag hade ont. Morfinet ville inte stanna i min kropp, så jag spydde som en gris - både på grund av tabletterna och smärtan. Fick nya, äntligen blev man människa igen. Det var några veckors helvete med kryckor, CP-sko och smärta, men förhoppningsvis kommer det vara värt det.

 

Åkte till min Sister from another Mr - Stephanie i Österrike. Det känns nästan som mitt andra hem. Det var fest, shopping, deep-talk, vinkväll, sol och bad (äntligen fick jag lite sommar!!). Det var så jävla lyckat och välbehövligt.

 

Jag och min pojkvän flyttade isär, det var nog det bästa vi gjort på länge. Det räddade vårat förhållande. Vi åkte på en resa till kroatien, vår första resa tillsammans. Skitväder, fint hotell, äcklig mat, grym frukostbuffé. Jag skulle nog inte åka dit igen, men mycket berodde nog på att vi hade otur med vädret. Jag var en grinig Terese eftersom allt jag ville göra var att ligga vid poolen och njuta av solen. Det gick åt helvete.

 

Jag förlorade en gammal lagkamrat, Mikaela Scherrer. Mitt hjärta stannade för en stund, jag trodde även jag skulle torka ut av alla tårar som spilldes. Det går inte en dag utan att jag tänker på dig, dett leende och de minnen jag har med dig. Du var en sådan fin människa och jag kan inte fatta att du är borta. Det är inte rättvist.. Lavinen tog ditt liv. Nu är du en av de finaste änglarna och jag är säker på att du och ditt leende behövs såväl där uppe som här nere. Too young, too soon :( Förlorade även min älskade mormor. Att sitta och se på hur någon sakta försvinner mer och mer kan ha varit det värsta jag varit med om. Det var också för tidigt för din del, och det gjorde fruktansvärt ont att släppa iväg dig till himlen.

 

Julen firades med släkt, delvis S och med gamla fina vänner. Nyår var helt klart bästa. Firade tolvslaget med älskade, även med nära vänner. Festade, dansade, var olydig, åt god mat, njöt av livet - vad mer kan man begära? Perfekt avslut på ett tufft år, prefekt inledning på ett nytt år med nya möjligheter.

 

En jävla massa kärlek till er som känner att ni förtjänar den <3 PUSS