Let's keep it this way
Alltså den här dagen .. vart ska jag börja? Tiden har aldrig gått så långsamt. Jag har aldrig varit så glad och trevlig på jobbet. Aldrig har jag kännt sånt här pirr i magen. Min bästa vän och min lilla bebis kommer hem idag. Den enda har bara varit utomlands i en vecka, men jag behöver honom varje dag. Så den här veckan kändes som ett halvår. Den andra har faktiskt varit borta ett halvår. På ett sätt har det gått jävligt fort, visst. Men samtidigt vet jag hur jag vissa dagar suttit och räknat ned tiden. Från sista natten har min nallebjörn sovit i sängen istället för på hyllan. Jättetöntigt, jag vet. Men man känner sig faktiskt inte lika ensam du.
Just nu kan jag knappt fatta att om bara någon timme kommer jag att få pussa lite på honom, krypa upp i hans famn och bara va. Sedan somna i hans famn och pussa lite till på honom. Vilken häftig jävla känsla!! Men som sagt, tiden har aldrig gått så långsamt som idag.
Lycka till med pluggande Terese, tankarna talar inte mattespråk just nu. Fan, måste försöka fokusera lite. Sen åker jag till min solbrända vän (skulle gissa mer på räk-färg) och fördriver tiden där.
Sweidsh House Maffia - Save the world
GAAAAAAAAAAH!!
Just nu kan jag knappt fatta att om bara någon timme kommer jag att få pussa lite på honom, krypa upp i hans famn och bara va. Sedan somna i hans famn och pussa lite till på honom. Vilken häftig jävla känsla!! Men som sagt, tiden har aldrig gått så långsamt som idag.
Lycka till med pluggande Terese, tankarna talar inte mattespråk just nu. Fan, måste försöka fokusera lite. Sen åker jag till min solbrända vän (skulle gissa mer på räk-färg) och fördriver tiden där.
Sweidsh House Maffia - Save the world
GAAAAAAAAAAH!!
Ingenting och allt!?
Bekräftelsehora skulle man väl kunna säga att jag är. Inte på det sättet som fjortisar behöver uppmärksamhet och bekräftelse. Vi snackar lite djupare än så. Jag behöver ständigt bekräftelse på att det jag gör är bra. På att jag gjorde rätt val. På att folk på riktigt bryr sig om mig. På att du verkligen tycker om mig. Ett kort svar på facebook och jag börjar genast ifrågasätta vad detta betyder. Analyserar sönder allt. Verkligen allt. Hela tiden. Jag beskyller min far för detta. Hade han älskat mig som jag försöker intala mig själv att jag förtjänade, eller om han bara hade gett mig den där jävla bekräftelsen/uppmärksamheten som liten. Då, då hade vi inte haft det här problemet med att jag inte själv kan avgöra när jag gjort något bra. Hur fan ska man lita på någon annan om man inte ens kan lita på sig själv!? Ojoj, lilla T.. du har mycket kvar och lära.
Satt och lekte med tanken (märks det att jag är hemma själv och känner mig övergiven och ensam eller?), att min pappa inte varit på en enda gymnastikuppvisning/tävling/träning. Inte ens en. Jag började ju när jag var 6, hur fan lyckas man ens hålla sig borta från hallen? Han kom inte ens in och hämtade mig från träningarna. Väntade hellre utanför. Den sak som betyder mest i hela världen, den har han valt att inte vara delaktig i. Men vem sökte jag bekräftelse hos? Han som vägrade ge mig det såklart. Han som aldrig var där och såg. Han har aldrig sett mig, kommer nog aldrig göra det heller. Därför behöver jag bekräftelse på att ni ser mig. Förlåt om det blir jobbigt ibland, förlåt för att jag tigger om uppmärksamhet, förlåt om min blick hundar efter det där "jag tycker om dig på riktigt, även när jag är arg på dig". Förlåt för att jag tvivlar. Men jag kanske behöver dubbla bekräftningar och jag kanske behöver veta att jag syns.
Just nu har jag slutat analysera alla andra. Jag har hittat en ny hobby som går ut på att analysera mig själv. Det är skrämmande, men lärorikt. Men mest skrämmande. Egentligen bara skrämmande. Jag vill bara blunda och inte se. Det finns mer där bakom än man vågar ta reda på tror jag. Ni borde testa öppna den dörren ni med.
Nu ska jag bokstavligt talat blunda. Öppning imorgon, på en lördag. KUL. Alarm ställt: 06:20. Kvällen bjuder på bio, Hangover 2.
See ya!
Satt och lekte med tanken (märks det att jag är hemma själv och känner mig övergiven och ensam eller?), att min pappa inte varit på en enda gymnastikuppvisning/tävling/träning. Inte ens en. Jag började ju när jag var 6, hur fan lyckas man ens hålla sig borta från hallen? Han kom inte ens in och hämtade mig från träningarna. Väntade hellre utanför. Den sak som betyder mest i hela världen, den har han valt att inte vara delaktig i. Men vem sökte jag bekräftelse hos? Han som vägrade ge mig det såklart. Han som aldrig var där och såg. Han har aldrig sett mig, kommer nog aldrig göra det heller. Därför behöver jag bekräftelse på att ni ser mig. Förlåt om det blir jobbigt ibland, förlåt för att jag tigger om uppmärksamhet, förlåt om min blick hundar efter det där "jag tycker om dig på riktigt, även när jag är arg på dig". Förlåt för att jag tvivlar. Men jag kanske behöver dubbla bekräftningar och jag kanske behöver veta att jag syns.
Just nu har jag slutat analysera alla andra. Jag har hittat en ny hobby som går ut på att analysera mig själv. Det är skrämmande, men lärorikt. Men mest skrämmande. Egentligen bara skrämmande. Jag vill bara blunda och inte se. Det finns mer där bakom än man vågar ta reda på tror jag. Ni borde testa öppna den dörren ni med.
Nu ska jag bokstavligt talat blunda. Öppning imorgon, på en lördag. KUL. Alarm ställt: 06:20. Kvällen bjuder på bio, Hangover 2.
See ya!
Hej hå, hej hå
Är det bättre att inte veta vad man vill än att vilja ha något man inte kan få? Det känns lite som att allt handlar om just det. Antingen komma över det man inte kan få, gilla läget liksom. Eller så ska du försöka ta dig framåt, trots att du inte har en aning om vilket håll som är framåt. Vem fan sa att livet är lätt? Den personen verkar ha en skev uppfattning, men en jävligt skön sådan. Jag vill också hitta det perspektivet, där allt är så uppenbart att man knappt behöver välja. Betyder det att man är tråkig? Man bara följer strömmen, som om ens liv var planerat från födseln. Man väljer det som är enklast helt enkelt.
Personligen tror jag inte det är mitt typ av liv. Jag skulle aldrig vara lycklig om jag bara nöjde mig med tillvaron. Jag behöver utmaningar, jag behöver sträva efter något som ibland kan kännas omöjligt (och ibland till och med kan vara omöjligt). Jag behöver spänning och förändringar. Hur sjukt det än låter så är förändringar det som skrämmer mig mest här i livet. Ändå är det dit jag vill? Hela mitt liv känns som en lek, där jag vill satsa allt för att vinna så mycket som möjligt. Det känns som ett kul och lärorikt liv. Skulle jag veta exakt vad jag ville och bara köra på det, så är jag säkert på att jag skulle bli uttråkad i längden. Ibland önskar jag att jag var en sån person som blir lycklig av det där "säkra". Då, då skulle livet kanske vara enkelt. Ni vet, man väljer sin utbildning, börjar plugga direkt efter gymnasiet, skaffar pojkvän och lägenhet. Finito. Men sen då? Det är där mitt uttråkande skulle börja. Jag måste ha något att se fram emot, är det fel att se fram emot något som man egentligen inte vet vad det är?
Jag har ingen aning om vart jag är på väg, jag vet heller inte vart jag vill vara på väg. Jag vet bara att jag har rest en hel del och det kan vara det bästa jag gjort. Jag är nöjd att jag valde resandet före plugg. Jag känner att jag fått ut mer av mitt liv än många utav de som valde att börja plugga direkt. Visst att ni går ut och får en examen i år, medan jag sitter här med 0hp. Nu tog jag steget och köpte lägenhet, men har ingen aning om det var steget i rätt riktning eller om det var en omväg. Oavsett vilket steg det var så känns det bra just nu. Resten får lösas på vägen. Man måste väl ta ett steg i någon riktning för att hitta sin väg? Varför stressa egentligen? Vi har ett helt liv, om vi nu inte dör den 21:a maj. (Sök judegement day, 21th of may om ni vill veta hur vi alla kommer att dö).
Puss & Kram
Personligen tror jag inte det är mitt typ av liv. Jag skulle aldrig vara lycklig om jag bara nöjde mig med tillvaron. Jag behöver utmaningar, jag behöver sträva efter något som ibland kan kännas omöjligt (och ibland till och med kan vara omöjligt). Jag behöver spänning och förändringar. Hur sjukt det än låter så är förändringar det som skrämmer mig mest här i livet. Ändå är det dit jag vill? Hela mitt liv känns som en lek, där jag vill satsa allt för att vinna så mycket som möjligt. Det känns som ett kul och lärorikt liv. Skulle jag veta exakt vad jag ville och bara köra på det, så är jag säkert på att jag skulle bli uttråkad i längden. Ibland önskar jag att jag var en sån person som blir lycklig av det där "säkra". Då, då skulle livet kanske vara enkelt. Ni vet, man väljer sin utbildning, börjar plugga direkt efter gymnasiet, skaffar pojkvän och lägenhet. Finito. Men sen då? Det är där mitt uttråkande skulle börja. Jag måste ha något att se fram emot, är det fel att se fram emot något som man egentligen inte vet vad det är?
Jag har ingen aning om vart jag är på väg, jag vet heller inte vart jag vill vara på väg. Jag vet bara att jag har rest en hel del och det kan vara det bästa jag gjort. Jag är nöjd att jag valde resandet före plugg. Jag känner att jag fått ut mer av mitt liv än många utav de som valde att börja plugga direkt. Visst att ni går ut och får en examen i år, medan jag sitter här med 0hp. Nu tog jag steget och köpte lägenhet, men har ingen aning om det var steget i rätt riktning eller om det var en omväg. Oavsett vilket steg det var så känns det bra just nu. Resten får lösas på vägen. Man måste väl ta ett steg i någon riktning för att hitta sin väg? Varför stressa egentligen? Vi har ett helt liv, om vi nu inte dör den 21:a maj. (Sök judegement day, 21th of may om ni vill veta hur vi alla kommer att dö).
Puss & Kram
