TesseLito

Ibland undrar man om mina småttingar fått någon hjärna, men humor, det har dem minsann!

"Hon är på toa, får jag stå här då? HALLÅ, får jag stå här? .. Jaa, det får jag"

Tränare: Danstränaren är sjuk, det är därför hon slarvar lite .."
"Vadå sjuk, gå inte nära mig!"
"Nej, alltså hon är bara lite yr, det är ingen fara"
"Jahaa, men åh, då är ju jag också sjuk, man blir ju hur snurrig som helst av alla piruetter! Ska vi sluta dansa snart eller?"

Tränare: Erik 2 år döptes för någon dag tillsammans med lillasyster ...
S avbryter
"Nej, alltså nu har du fel. I somras på lägret så frågade jag vad han hette, och han hette Erik redan då!"

På slutet fick de hoppa hopprep vilket alltid är roligt, dock blir jag alltid mobbad. Det finns så många lekar att hålla koll på och det har blivit svårare än att hålla reda på alla namn kan jag säga. Det betyder att jag alltid glömmer bort hur man ska veva och vad man ska säga. Man kan tycka att det bara går att göra på ett sätt och att tjejerna vet vad som ska säga, men tro mig - det är en heeeel vetenskap det där med hopprep. Hursomhelst, tjejerna skriker på mig för fulla muggar och mina fel tycks aldrig ta slut .. "TERESE LÄR DIG RÄKNA" "TEEEERESE, DET HÄR ÄR DITT FEL!" "MEN TERESE, NU VEVAR DU SÅDÄR LÅNGSAMT IGEN" "AKTA MITT HUVUD, SHEAT" "NEJMEN TERESE, NU RÄKNAR JAG ÅT DIG FÖR DU KLARAR INTE DETTA" "EN RÄKNARKURS KANSKE?" "HALLÅ, TRE uppe och TRE nere, klarar du det?"

Listan kan göras lång. Roligast var nog när jag trodde den andra tränaren tappade sin ände och jag flyger iväg för att ta skydd från den hårda knoppen. När jag skyddat mig färdigt såg jag att hon fortfarande höll i sin ände, ni kan ju gissa om de började skrika på mig igen.

De två sötnosarna som typ aldrig pratar kommer fram efter träningen och säger att de tycker om mig ändå, trots att jag inte kan räkna. Men jag borde faktiskt gå hem och öva .... Tack tjejer, jag tror ni lär mig mer än vad jag lär er!

Puss på er

Idag blev det en sådan där lång och mysig frukost; under min djurgårdsfilt, en varm kopp te i handen och vänner avsnitt rullandes. Jag älskar det, skulle kunna äta fukost i timmar om jag kände att jag ville ödsla mitt liv på det. Så är tyvärr inte fallet, tillslut blev jag illa tvungen att förflytta mig från soffan till datorn. Vilket tufft liv jag lever för tillfället, nästan så man får träningsverk. En lång frukost innebär att man nästan hinner bli hungrig på nytt under tiden, så bara någon timme senare stod jag i köket igen. Lunchen blev god och jag skulle även koka mitt första ägg, vilket gick minst sagt åt helvete. Löskokt har man väl hört men mitt kunde inte ens placera sig i klassen löskokta, poor you.

Kvällen bjöd på träning och det gick väl helt okej. Det är jobbigt att vara såhär otränad och stel, men det kommer nog. Jag vill bara träna och träna och bli gryyym. Imorgon blir det hallen igen för att ta hand om mina småknoddar och jag kan nog försöka mig på en och annan volt där med. Man får ju utnyttja tillgångarna liksom. Imorgon ska även Linda klippa mig en snabbis och rätta till det jag inte blev så nöjd med hos frisören. Därefter bär det av till Niklas då hans systeryster ska lära mig en dans.

Nu ska jag ut på promenad med Linda, see ya!

Behöver jag säga mer? Jag hatar de orden, jag bokstavligt talat hatar dem. Eftersom de varken ger mig mer mening eller svar kan vi lika bra hoppa över den biten. Jag sprängs snart, så mycket att säga, men ändå inte. Jag vill fly från den här situationen. Inte ens musiken låter mig slippa, snälla råååå!? Förutom att orden inte passar in i min vardag så kom jag även på vart mer dessa ord betyder KAOS - kärleken. Jag råkade sappa mellan kanalerna och fick då syn på Legually Blonde och kom in i filmen lagom när hon tror pojkvännen ska fria men i själva verket gör slut med henne. Dessa ord är verkligen inte bra någonstans, are they? Jag ska bli spansk tror jag, då kommer jag aldrig fatta när någon säger "We need to talk", vilket betyder Hakuna Matata - no worries liksom!? Japp, spanjor ska jag bli, jag klarar mig lätt på "Hola, como estas y una servesa por favor..."

När alla sover är det ganska ensamt måste jag säga, det är så mörkt och .. läskigt på något sätt? Jag planerade att ta mig till köket för att göra lite te men vände lika snabbt. Jag ska nu göra ett nytt försök men med en ficklampa i högsta hugg. På tal om den så hade vi strömavbrott för bara någon dag sedan, där kan vi snacka irriterande. Jag stiger upp, sätter på musiken och ploppar ned mackorna i brödrosten. Trött som jag är märker jag inte att det inte kommer någon musik från högtalarna, eller att alla digitala klockor är svarta. Gullig som jag är håller jag brödrosten sällskap, ivrig på att mackorna ska flyga upp och landa på golvet, as usual. Det tar tid och jag börjar skära upp grönsaker och fixa och tycker jag är ovanligt snabb eftersom mackorna fortfarande inte ploppat upp. Mackorna kom aldrig upp .....

Jag hade min mobil, smink och bil hos Linda .. dvs hela mitt liv? Alla telefoner pep när man kommer tillräckligt nära för att höra det inte alltför höga tonerna. Jag lyckas få liv i den enda väggtelefonen som låter mig ringa till henne och hon kollar så snällt upp bussen åt mig. Jag kunde heller inte duscha innan eftersom min uppbyggnad av ficklampor inte fungerade lika bra som jag hoppats på. Jag fick helt enkelt sätta mig på bussen svettig och äcklig. Mys.

Nog pratat om den förskräckliga morgonen, nu ska jag ta min lysande vän och gå och göra te.

Godnatt! De va la sweet (läs sviiiit, för att få Lindas dialekt på det hela) Hallelujah!

Du är dålig i sängen, mer behöver jag inte veta eller säga

Jag har gjort mitt val, jag valde att stänga dörren. Tänker du öppna den eller är du för feg för att möta min blick? Vad döljer sig egentligen inom dig, vet du det själv eller har du valt att inte titta? Är detta allt du behöver, någon som får alla i sin omgivning att må dåligt, är plötsligt allt? Varför krigar man i så fall? Säg att du vill det här så lovar jag att stötta dig. Jag brukar ofta förstå, eller åtminstone kunna sätta mig in i andras situationer. Det här är nog det enda som jag verkligen kan säga att jag inte förstår något av, inte ens lite. Det här är min livslånga gåta som jag aldrig i hela helvetet kommer att förstå. Jag vet inte om jag vill förstå, vill jag det?. Du gör mig så jävla ledsen

A place where you can't hide, en plats du inte förstår dig på. Varför? Allt jag vill är att du ska förstå mig, lyssna på vad jag har att säga. För mig är det viktigt, är det det för dig? Kan du se mig i ögonen och säga att du är lycklig, att du vill leva ditt liv såhär? Det är inte mitt liv och jag har gett upp, du vill inte ha hjälp eller så vill du inte se. Jag vet inte. Ibland räcker det med en låt som talar samma språk som mig eller en liten flicka i stan som säger något, något som gör för ont för att höra. Jag kan också stänga mina öron, välja att inte se. Men jag, jag vill inte leva mitt liv så, vill du?

Alla säger att förträngda saker kommer upp till ytan igen, sådana saker behöver bearbetas. Hur gör man om personen i fråga väljer att förtränga och förtränga på nytt när tinget kommer upp till ytan? Du har förträngt sedan du var liten och det är troligtvis därför du handlar som du gör, ditt liv har alltid sett ut såhär. Jag försöker intala både mig själv och dig att det inte behöver vara så. Du vet inte vad som finns där ute, kan du bara öppna dina jävla ögon för en gångs skull och inte titta bort. Se vad världen har att erbjuda, lyssna på mig som försöker få dig att inse. Du är värd så mycket mer, varför kan du inte förstå det!? Jag vill inte vara här, vill du det så har du gjort ditt val. Jag valde inte detta, men du gjorde - är det värt det?

I förrgår behövdes en promenad minst sagt och jag fyllde min mp3 med låtar som tar mig till en annan värld. Denna värld kan göra mig så glad och jag skulle kunna stanna där föralltid. Jag går och går och väcks snart till liv då Liv ringer för att prata gymnastik. Detta är någon jag skulle kunna spy på för tillfället då alla bara är allmänt dumma och inte fattar ett skit. Det gör mig så arg, för jag vill ju självklart att mina tjejer ska bli bäst men wtf - jag kan inte ta dem dit på egen hand!?

Återigen in i världen, musiken stänger allt ute. Jag glömmer till och med bort att jag är mörkrädd. Slutligen ringer Niklas och det blir en promenad med honom, han får självklart lyssna på världens bästa låt han också. Vi går och samtalet förtsätter, det känns bra även om det mest är jag som pratar. As always, men han är van. Vi kommer fram till att jag varit ute och vandrat i nästan fyra timmar, vilket fick mig att bli trött när jag insåg hur långt jag måste ha gått.

Jag ska tävla gymnastik igen, med alla gamlingar och det ska bli så kul. Det är i stort sett det enda jag går runt och pratar om these days. Det är tragiskt hur otränad man blivit, träningsvärken sitter i tills nästa träning börjar igen - och så går det runt. Jag bor för tillfället i hallen och jag sliter, får ont, blir rädd, sliter igen och lär mig nya saker. Det är så kul samtidigt som jag blir så ledsen - varför skulle jag sluta för? Jag kunde varit grym vid det här laget, även om det skulle innebära att jag inte skulle ha något liv vid sidan om.

Nu är det bestämt, vi åker till göteborg om någon helg. Det blir the old Crew + Liselotte som prompt ska följa med trots att hon hoppar på kryckor. Är ni nyfikna på vad hon gjort så kan jag mer än gärna skvallra. Tanten som aldrig varit bra på att dribbla tog lagen i egna händer och trotsade denna princip, och detta resulterade självklart i ett brutet ben. Ahah, jag viker mig nästan av skratt varje gång jag tänker på det. 6 veckor med käppar, förstå stark hon kommer bli?

Förhoppningsvis bär det även av till USA i slutet av november. I helgen ska jag på möte för att bli intervjuad and so on och sedan ska jag fylla i alla dessa miljarder papper. Jag ska alltså åka som au-pair, men det var tydligen svårt att få familj i Californien så det kanske inte blir någon OC-family för min del.

Jag träffade min barndomsvän CarroL för någon dag sedan, hon har precis skaffat sig ett par LÄS-glasögon. Detta är mycket viktigt att ni skiljer på vanliga glasögon och läsglasögon, så det inte blir något missförstånd you see. Detta påminde mig om vår forelltid när vi gick i sexan och hade ett skåp fullt med pantburkar. För att ta historien från början så kom jag en morgon till skolan helt stressad då min lärare stod och bokstavligt talat räknade ner sekunderna tills vi började och dören skulle smällas igen. I skåper jag öppnar ligger inte en enda bok och jag får panik. Precis när tårarna håller på att komma (vem fan blir inte ledsen när alla ens böcker är borta? =D höhö) säger någon "ey, det där är ju inte ditt skåp!?". Jag tror aldrig jag varit så lycklig när jag sett mina böcker. Det kan även vara värt att nämna att jag kom försent den dagen, men det gjorde inget - jag hade ju trots allt mina älskade böcker kvar? Hursomhelst, det här skåpet bestämde vi oss för att använda som pant-skåp eftersom alla i klassen drack så mycket läsk. Ganska snart var skåpet fullt och vi bestämde oss för att ta ut allt för att bli miljonärer. Poff, allt rasar ut och det flyger burkar över hela jävla forellen, för att inte tala om alla nior som står och kollar på oss som vi vore dumma i huvudet. Carro och Amina, söta som de är, försvinner med ett gapskratt och kvar står jag och försöker få ut nyckeln ur låset. Vad ska jag säga CarroL, jag kommer aldrig förlåta dig för detta, det sitter kvar än haha.