TesseLito

Jag har fortfarande inte glömt er, jag hinner bara inte riktigt med.

Pratade med L idag, insåg att det blev över en timmes telefonsamtal. Jag tror jag saknar dig?

Kan alla ni bara komma hem igen, jag vill inte ha det såhär!
Eller såhär gör vi. Ni kommer hem tills jag vinner lite pengar. Då kan ni få åka igen, för då drar jag lätt till Hawaii och pluggar!! Sen kan vi väl komma hem typ samtidigt?
Fair enough enligt min mening..
Känner inte riktigt att ni är med mig på den.

Just nu för jag en dialog med mig själv.
Börjar det gå utför då..?

Dags att gå och lägga sig, det är en låång dag imorgon.
puh, jag blir trött bara jag tänker på den..

Home is wherever I'm with you

 

 

 

Vilken besvikelse när man klickar in på den här sidan. Och den ser precis lika dan ut som den gjorde igår? Istället för att bara överge er så har jag börjat en ny taktik. Jag skriver varje dag att jag inte har något att skriva om. På så sätt fortsätter ni väl spana, i hopp om att finna någon av intresse? Hoppet är ju det sista som lämnar en tydligen, så fortsätt hoppas ett tag så lovar jag att bli bättre under tiden!

Det är lite svårt ibland när livet bara rullar på. Bokstavligt talat, RULLAR PÅ. Finns inte så mycket att skriva kan jag känna. Ni vet, man kliver upp, dricker kaffe, äter frukost, pluggar, äter lite mer frukost, jobbar, äter lunch, jobbar, hittar kakor i lunchrummet (äter dom), tränar, äter middag, pluggar och sen hamnar man här vid datorn. "Jag ska bara kolla fb". MY ASS.... 2 timmar senare sitter man och säger åt sig själv att gå och sova istället.

Och imorgon blir det kaffe för att man promt skulle gå och kolla facebook och därmed hamnade i säng vid 2. Är det detta som kallas rutin eller? Man bara vet att man kommer att vakna trött. Och man bara vet att datorn inte är ens vän såhär på kvällen, den bara snor dyrbar tid.

Min rutin sprack isåfall imorse kan man väl säga. Jag vaknade nämligen upp som Quasimodo. Såg inte mycket, gick in i dörren och fick en bula på köpet. Då tänkte jag att jag hade blandat ihop filmerna och att jag va Simba som precis fick ett slag av apan. Sen såg jag mig i spegeln och insåg att jag fortfarande var Quasi. Jag blev rädd, fick lite panik och kände mig som en ful liten ankunge. Övervägde om man skulle springa förbi vårdcentralen. Sedan kommer mina vanliga tankar. Ni vet, man känner sig töntig för att man gör en stor grej av ingenting. Jag kanske bara har fått lite damm i ögonen..? Hur som, ögonen lugnade ned sig och jag såg "endast trött ut" på jobbet. Antar att det är ett steg i rätt riktning.
Någon tant sa förövrigt att det kunde vara pollen. Då kollade jag på henne som om hon var dum i huvudet och frågade snällt om hon såg att det var snö ute. Men hon kollade tillbaka som om jag var ännu dummare och sa att det finns olika pollen och att det faktiskt börjar komma. HMPF!

Godnatt på er :)
<3

Vad ni än gör - se inte Splice. Det var det äckligaste och sjukaste. För er som trots detta vill se den, läs inte mer.. för er andra, go down!































Ett par bestämmer sig för att blanda djur-DNA med människo-DNA (och kvinnar tar sitt eget). Detta fenomen hamnar sedan i sängen med kvinnans man. Han har alltså frivilligt sex med en varelse som är hälften djur, hälften människa. Sedan utvecklas den här saken till man och då våldtar han kvinnan - som dessutom blir gravid och behåller barnet för "vetenskapliga skäl".
Jag mår illa av tanken. Vem är sjukhuvudet som ligger bakom filmen undrar jag? GROSS!!!!

Det var allt jag hade på hjärtat idag. Just precis, en sådan dag har jag idag. Vill bara krypa ner i sägen och sova i några dagar.

Godnatt

Trots att allt är på topp när vi lägger på så räcker det med någon timme och det minnet är som bortsuddat. Dagen efter vet jag knappt vart vi står, eller rättare sagt vart jag har dig. 2 dagar senare får jag panik. 3:e dagen gör du mig lyckligast i världen. Just nu är jag i panik-fasen, kan du göra mig lycklig snart?

Helgen bestod av jobb, plugg, utgång & lördagsmys som bestod av middag och film. Tror jag fick med det mesta denna helg, gissa om jag var trött imorse när jag vaknade? Var ledig och ville verkligen inte gå upp. Trots att jag var så trött att det kändes som att jag behövde gå i ide ett halvår så lyckades jag tröttna ännu mer på alarmet. Gick upp, fixade världens största kaffe och öppnade matteboken. Jag har myst hela långa dagen med den där boken och nu vet jag knappt in eller ut.

Huvudet rensades genom ett danspass & nu blir det filmmys med mamma. Vi ska se Splice. Jag återkommer med antal toasters.

Nu måste jag skutta in i duschen så jag hinner ta bort lurvet på benen innan min mamma lessnar på mig och börjar kolla utan mig.

Tjollahopp!!

Jag tog mig friheten och åkte på en liten shoppingtur idag. Igen. Faktiskt, så köpte jag mest nödvändiga saker som man inte vill slösa pengar på egentligen. Sedan unnade jag mig de här skorna. Det var enbart för att jag dog på plats, helt kär blev jag. Ni alla vet ju att man gör dumma saker när man är kär. (Färgen är dock inte sådär gräsligt orange som på bilden, på riktigt är de korallfärgade och ljusare).
Nu är ju det här ingen modeblogg, så end of story känner jag.

Meeeeeen, åh andra sidan kan jag ju visa er en bild på mina mysmuuusiga tofflor som jag köpte häromdagen också.

Var det solen jag skymtade idag? Jaaaaaaaaa, det var ju det! Gladare tjej får man leta efter. Den gjorde min dag och smög fram precis när jag behövde den som mest. Yey!

Jag har inte så mycket på hjärtat idag, har jobbat, ska plugga & senare gå på långpromenad. Sedan ska jag mysa som fan under en filt, dricka te och kolla på Grey's.

Justja, ska även ta och anmäla mig till Högskoleprovet medan jag kommer ihåg. Sedan får jag väl ägna någon timme åt att be. Be för lite fler hjärnceller som faktiskt fungerar.

Förresten, jag kom på en rolig sak. Jag skulle gå in genom en dörr idag, då samtidigt någon från insidan öppnar. Personen i fråga har en liten unge i famnen. Både hon och jag blir lika rädda och hoppar till - och ungen får ta smällen! Boink sa det, och ungens lille huvud for in i dörrkarmen. Ungen skrattar och kollar lite ilsket på dörrkarmen som precis anföll honom. Bahah.

Öh, nödvändigt inlägg kan tyckas. Amenduuurååh

Jag vaknar av mig själv i hopp om att vara pigg - för idag ska det fotas. Det var dags att förnya både pass och körkort och då måste man tydligen prestera. Intog rollen som värsta modellen, ni vet, åt en stadig frukost och sprang med kaffen ner till bilen. Smiter ner till centrum, inser på vägen att jag faktiskt är trött. Dricker kaffet ännu lite snabbare. Sätter mig snällt i stolen och dinglar med benen. Fotoautomaten tycks prata med hela centrum och det blev ju lite halvjobbigt efter ett tag. Jag väljer svartvita foton eftersom det passar bra till körkort. Jag ler, kameran säger klick (den pratar fortfarande med hela centrum mellan tagningarna). Piece of cake känner jag, ställer mig lite kaxigt och väntar på att fotona ska komma ut. Ut kommer en neger, fast med mina drag. Amen jävligt schysst, ok att jag solduschade, men lugna sig lite va (finsk dialekt). Jag kollar snabbt i spegeln, och åter på korten - nej såhär mörk är jag faktiskt inte. Jag blir less, åker hem och tar en powernap och åker till nästa agentur - NackaPolisen....

Har ni tänkt på hur man alltid ser ut som en brottsling på passfoton? Jag var förvånad att de inte arresterade mig på plats. Därifrån begav jag mig på en välförtjänt shoppingtur. Åkte sedan ned till centrum för att återigen ge mig på fotoautomaten . Kom sedan på att det fanns en fotograf man kunde gå till. Lite dyrare, men oj så mycket bättre det blev. Man såg ju faktiskt att det var jag den här gången.

Nöjd över dagens prestationer satte jag mig duktigt nog på bibblan för att plugga lite. Skuttade sedan iväg ner på träning som bestod av dans. Så nu sitter jag här med världens största blåmärken på båda knäna och tycker lite synd om mig själv.

Puss & gull

Nu ska jag berätta exakt hur jag känner. Jag känner mig som en gravid, uppstoppad kvinna. Dessutom går jag som en vaggande pingvin. Till en början hade jag rätt kul åt mig själv när jag vaknar med världens boll på magen. Sedan blev det bara värre och nu kan jag inte ens gå normalt. Konstigt nog har jag apptit kvar och då uppstår lätt ett dilemma. För när jag är hungrig äter jag, annars blir jag grinig och då vill ingen leka med mig. Men äter jag så får jag ont i magen, och då vill inte jag leka med någon. I-landsproblem kan detta kallas. Jag skiter i vilket, jag är bara glad att det inte kan vara blindtarmen den här gången. Om jag nu inte är så pass unik och faktiskt föddes med två.

Idag har jag fortsatt spinna vidare på denna gravidmage, så jag lekte hemmafru. Jävligt segt om ni frågar mig, men måste man så måste man. Jag är verkligen less på vintern, man blir ju helt deprimerad. Jag behöver sol och det är nu!! Så jag åkte faktiskt och solduschade idag. Det var inte riktigt samma sak kan jag konstatera, men man gör väl det bästa av situationen!?

Over and out
Saknar er

Vart börjar man i ett sånt här inlägg? Det känns som att ligga med särade ben hos gynekolog-tanten.

Jag har ingenting positivt att säga om honom. För mig är "pappa" endast ett ord, ingenting annat. Jag har hatat honom så länge jag kan minnas och som 3åring bad jag min mamma flytta ifrån honom utan att ens veta vad flytta isär betyder.

Han har något allvarligt fel och min största rädsla är att en dag bli som honom. Han har aldrig funnits där, han har aldrig tagit hand om mig. Vi har aldrig gjort pappa-dotter saker tillsammans. Aldrig. Enda gången han öppnar käften till mig är när jag gjort något fel. Vilken i hans ögon händer hela tiden, dygnet runt. Säkert även när jag sover. Jag kan inte minnas en enda snäll kommentar jag fått från honom, han var aldrig nöjd. Trots MVG:n, guldmedaljer, körkort vid 18års ålder etc etc. Inte ens ett leende. Ingenting.

Ibland önskar jag att han hade slagit sönder mig. Då hade han åtminstone försvunnit från mitt liv, De hade tagit mig ifrån honom. Ett blåmärke syns ett tag. Det gör ont. Det försvinner. Det du har gjort mot mig är fan så mycket värre. Det tycks aldrig försvinna, även fast det inte syns. Du har klöst mitt hjärta med dina tånaglar och nu bär jag omkring på ett stort ärr inombords. Jag bad aldrig om att få ha dig som pappa, men du bad om ett barn. Hur kan du vilja ha ett barn så mycket för att sedan blunda när jag växer upp? Du vet ingenting om mig och mitt liv. Det tråkigaste är nog att du inte ens verkar bry dig.
Du sa en gång att du älskar mig, men att du har svårt för att visa känslor. Jag tror inte ett ord på vad du säger, hör du det? Ingen normal själ skulle utsätta någon för det här. Jag skulle inte ens önska min värsta fiende detta. Du är ett monster,
Jag tycker så synd om dig, fast jag egentligen inte vill känna något alls för dig. Den dagen du försvinner från mitt liv kommer jag vara lyckligast i världen. Vem tänker så om sin egen pappa? Gör det mig till en ond människa eller har du förstört mig?

End of story

Min mamma är den bästa, det finns inte så mycket mer att säga?

Hon var den som alltid fanns vid min sida. Hon var den som hämtade och lämnade mig från träningar. Hon var den som fick träsmak i baken efter en hel helg med tävlingar. Hon var den som åkte hem från jobbet för att jag var ledsen. Hon var den som bar mig till skolan när jag hoppade på kryckor och inte orkade hoppa hela vägen. Hon var den som höll min hand när jag var ledsen. 

Du betyder allt för mig
Utan dig vill jag inte leva
Jag Älskar Dig

Jag mår illa, så ont gör det.
Jag känner tomhet
fast jag egentligen inte har någon aning.
Jag vill inte hoppas men jag hoppas ändå
Sa jag att det gör ont?
Lite mer än 1 vecka,
hur fan ska jag klara ett helt år?

Jävlar vad jag måste ha varit elak i mitt förra liv.
Eller så är det bara karma.
Ja, karma kan det faktiskt vara

Men jag sa ju förlåt?

Jag träffade din kompis igår. Han fick mig att inse något jag blundat för så länge. Jag visste ju det här egentligen, men som sagt - jag har valt att blunda. Jag borde ha bett om ursäkt för länge sedan. Jag vet att jag gjorde fel och jag vet att du inte förtjänade något utav det där. Du lät mig dock göra såhär, jag önskar att du hade sagt ïfrån. Det var inte lätt, dina kompisar tror jag bidrog en hel del. Men det ursäktar inte mitt beteende mot dig. Krävande var bara förnamnet. Jag utvecklades till ett monster, utan att ens se det. När jag idag får det återberättat kan jag instämma. Då kunde jag inte det, jag såg inte alls det som alla andra såg.

Förlåt
Jag menar det verkligen.
Förlåt för att det blev som det blev.
Och förlåt om jag sårade dig.


Förlåt.

Jag förbereder för utgång genom att ladda hela käften med vitlök. Hoppas alla är riktigt fulla ikväll, annars lär ni nog få nära-döden-upplevelser. Det är nästan så jag själv får nära-döden-upplevelser. Men min tzatziki vart grymt god, så det är faktiskt värt det.

Jaha? Tänker ni, trevligt att du delar med dig. Jomen visst, varsågoda.

Egentligen vill jag bara krypa ner i en filt med pyjamasbyssorna, lägga mig framför brasan tills jag somnar. Jag skulle nog även kunna tänka mig lite godis också. Men nej nej, jag ska tydligen ut. Detta får bli imorgon när jag ligger bakis i fosterställning och tycker synd om mig själv.

Skål då!

Kund: Oj, 110:- för championer, det måste vara fel .. jag tog ju bara 5 stycken
T: Jamen ojj, jag måste ha lagt mig själv på vågen när jag vägde dem där

....

Han kom där, som den lilla Tarzan jag alltid tyckt han var - fast snyggare än någonsin. Jag hade pojkvän när jag fick syn på honom, så han fick bli mitt ögongodis i skolan. Vi skulle sen hamna på samma fest och jag fick då äran att "fixa in honom" som det så coolt kallades på den tiden. Därav fick han mitt nummer och jag var praktiskt taget körd.

Det var rätt komplicerat när vi började träffas och jag visste att med honom skulle jag inte kunna kontrollera mig själv. Som den gentleman han är väntade han på mig tills jag var redo. Rätt eller fel att låta honom vänta, det beror på hur man ser på saken. Det var enklast så och jag tvingade som sagt inte honom till någonting. Jag hoppades bara att han skulle vänta, för jag visste att det skulle vara värt det. Jag är glad för det, för jag blev kär i den här killen från dag 1. Vi blev tillsammans, jag var lyckligare än någonsin. Mina vänner sa till och med att jag lyste/lös/whatever - och jag vet att det var för att jag var kär för första gången i mitt liv.

Vi var ett perfekt par (förutom när vi inte var det). Han var perfekt. Han gjorde allt för mig och lite till. Han fanns där i en av mina svåraste stunder i livet och det kommer jag aldrig kunna tacka honom tillräckligt för.

Jag kommer ihåg hur du alltid var den som kröp i buskarna efter bollen när vi spelade fotboll på altanen och jag hade lyckats skjuta iväg den. Hur du kunde komma med dina osköna skämt vid helt fel tidpunkt och man blev så arg att man blev glad istället. Hur du kunde bära ner mig för trappan när jag var trött och grinig för att jag behövde sova. Hur du alltid låg och kliade mig på magen tills jag somnade i din famn...

Alla sagor har ett slut, vår tog slut efter 1½ tillsammans. 
Idag är vi vänner & jag är tacksam för att fortfarande få ha dig i mitt liv

Begravningen var jättefin idag.
Jag grät
Jag hade valt låten Phil Collins - You'll be in my heart
Det var där det brast
Den betyder så mycket, om inte mer nu
Farmor <3
Jag tror till och med att jag såg en tår i min pappas ögon
Det gjorde ont,
aldrig har det hänt förut..

Ett sista farväl,
ett vackert sådant.
Tråkigt att ingen kan stava mitt namn rätt bara,
På farfars var det Therés
Nu blev det Teresé
Men jag ska inte vara bitter, jag är glad att jag fick vara där
Glad att jag fått en massa fina år med dig
Glad att du var min farmor
Men mest tacksam,
tacksam för alla fina minnen du gett mig.

Vila i Frid nu farmor & farfar
Jag lovar att göra er stolta

Imorgon är det begravning som står på schemat. Hade jag fått välja hade jag nästan valt att stanna hemma. No offence Farmor, men begravningar är tortyr på hög nivå. Speciellt om det är någon som står än nära, då blir effekten liksom dubbel. Det ska på ett sett ändå bli skönt att ta farväl. Dock tycker jag inte om att gråta när det är massa folk runt omkring, helst vill jag bara vara ifred. Men känner jag mig rätt så kommer tårarna spruta oavsett hur många som befinner sig i min närhet. Där kan vi snacka noll kontroll på tårkanalen!

Jag har bestämt mig för att börja om på Grey's då jag totalt tappade bort mig sist. Så jag grävde nyligen ut mina boxar från USA och ska se första avsnittet nu ikväll.

Jag vet inte om det är okej att sakna dig. Jag vet inte om jag får hoppas. Jag vet inte om jag vågar tro. Men jag vet att jag hoppas. Jag hoppas så innerligt för jag vet att jag vill. Vill du?

Jag heter Terese men föddes som en Theresé. Jag tror att mina föräldrar missade att jag inte kom från ett arabland, därför valde jag att fixa till deras misstag. Theresé för mig ser nämligen arabiskt och så vitt jag vet är jag inte ens lite arabisk. (Förlåt till er som faktiskt stavas så). Jag föddes svarthårig och som världens största hårboll. Inte störst kroppsmässigt, utan jag var nog den som hade mest hår på hela Nacka Sjukhus.

Jag började hos dagmamma och höjdpunkten för de flesta där var Bananer i Pyjamas. Missade man det kunde man lika bra sitta och tjura i ett hörn resten av dagen. Min dagmamma var den absolut bästa, så jag valde faktiskt att stanna hos henne enda tills jag gick i 3an. Då var jag mer som en hjälpande hand än som ett dagbarn. Tillslut insåg vi båda att det var dags att gå vidare och jag släppte sakta men säkert taget för att stå på egna ben.

Som liten hade jag Harry Potter-glasögon och jag är förvånad att jag inte blev mobbad. Förutom att jag tvingades bära skolans fulaste glasögon så lyckades jag även att få ett bänklock i huvudet 3 år i rad när skolfotot skulle tas. Gissa vem som var sötast i klassen? Inte fan var det jag i alla fall! Tillslut vägrade jag sätta på mig glasögonen och fick min vilja igenom. I gamla dagboksinlägg var det här tydligen den lyckligaste dagen i mitt liv. I 5an tror jag att jag började se ut som en människa och det märktes nog ganska ordentligt på mitt självförtroende.

Utanför skolan tränade jag gymnastik på tok för mycket och spenderade resten av tiden utomhus med kompisar. I korta drag var det väl så mitt liv såg ut. Min mamma var den som alltid fanns vid min sida och som gjorde mig till den jag är idag. Hon var även den som skämde bort mig sådär lagom mycket i mina ögon, men sådär överdrivet mycket i andras.

Idag är jag 21 år gammal, bor fortfarande hemma och jobbar på 3 jobb. Är i princip aldrig hemma då jag antingen tränar, är i gymnastikhallen eller umgås med kompisar (Då jag inte befinner mig på jobbet såklart). Jag älskar livet när man knappt har tid att andas, kan vara därför mitt liv ser ut just som det gör. Däremot vet jag att man kan ta sig tid om man verkligen vill. Så för er jag älskar har jag all tid i världen - och det hoppas jag att ni vet!

Over n' out, T 

    

En kaffe i farten och sedan möte och jobb. Med närmare eftertanke har jag nog haft roligare söndagar. Mötet var kul dock, jag saknar gymnastiken och mina småttisar (som förövrigt blivit läskigt stora). Min kollega hade haft en "facebook dialog" med några av tjejerna där de diskuterat viktiga saker. FACEBOOK!? Vad fan hände där liksom? Det var typ igår som ni inte visste vad höger & vänster var....

Imorgon är jag ledig och jag ska kirra en jävla massa vuxenpoäng. Jag ska städa, tvätta och hämta en nyckel till föräldrarmötet. Att jag som är allmänt förvirrad ens fick dra på mig detta stora ansvar är för mig ett stort frågetecken. Jag hade aldrig låtit mig själv ansvara för att nyckeln är på plats.

Jag tänkte förövrigt vara lika tråkig som alla andra och köra på den här listan som alla går efter. (Och ännu lite tråkigare och skriva precis det jag nu skriver). Exakt alla som har börjat följa listan har skrivit ett patetiskt litet försök till "förlåt, men jag har inge bättre för mig så jag följer strömmen". Varför ens be om ursäkt? Uppenbarligen är listan en succé då så många faktiskt använder sig av den. Undra vem ljushuvudet var som kom på den, höhö..

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – 10 dödssynder


Starting tomorrow

Ett långt och jobbigt farväl mitt i natten blev det tillslut. Men det var rätt underbart på samma gång. Jag var inte ledsen just då, bara glad av att få vara med dig. Vid korsningen såg jag slutligen våra bilar dela på sig och jag åkte åt ett annat håll. Jag vinkade lite försiktigt utan att du såg. Sedan tänkte jag tillbaka på nätterna vi haft tillsammans i nästan 3 veckor i sträck. Hur jag somnar i dina armar varje kväll och vaknar upp av att dina hundögon tittar sådär fint på mig. Det känns jävligt tungt just nu, men om jag får bestämma så klarar vi det här. Jag ska somna i dina armar igen, ett flertal gånger till.

På kvällen fick jag ett samtal från Pruttisen. Allt hade gått bra och han var på väg till sitt nya hem. Det kändes så sjukt att han plötsligt var flera timmar bort från mig, då jag ganska nyligen låg i hans famn och sov som ett barn.

Efter en ölrunda på Söder igår blev det nattbussen hem. Snäll som chaffisen är öppnar han dörrarna och jag får äran att kliva ut rakt i en snödriva som är högre än vad jag är. Jag hoppar snällt ut och inser att om jag inte klättrar högre upp i snöhögen så kommer jag att bli påkörd av bussen. Illa kvickt tar jag sats och gör att jätteskutt. Därefter har jag snö upp till midjan och halva snöhögen har lyckats ta sig in i mina skor. Där stod jag som ett fån halv 3 på natten. Kryper ut på vägen igen, blir nästan påkörd av en arg bilist som säkert undrar vad fan jag gör gåendes i fel riktning på en bilväg. Jag kollar försiktigt upp på den stora snöhögen som inte låter mig komma in på gångvägen. Traskar sedan snällt vidare tills jag finner ett hål lagom stort för mig. Fötterna värkte som aldrig för och väl inne bestämde jag mig för att dumpa de stora snöbollarna som jag hade i skorna mitt i hallen. Detta var inte lika populärt på morgonen när jag slaffsade runt som en yrvaken höna och insåg att jag skaffat oss en innomhus-pool.

Dags att ta igen lite sömn för att sedan köra avskedsmiddag hos Linda som också överger mig snart. Tror jag skippar utgången ikväll då jag jobbar imorgon och inte sovit så mycket de senaste dagarna.

<3

The Fray - I Look After You

Ni vet känslan med en stor klump i magen som håller på att explodera. Man mår nästan illa för att det gör så ont? Jag har varit en vandrande fontän, bokstavligt talat. Jag blir nästan rädd för mig själv, vad fan hände? Jag hade ju kontroll på situationen liksom. Just nu är jag återigen på bristningsgränsen. Man kan tycka att jag borde vara uttorkad och ha vätskebrist vid det här laget, men jag tycks ha massor med vatten kvar i kroppen - speciellt i tårkanalen. Det är bara timmar kvar innan jag kommer ligga hemma i min säng och gråta som ett litet barn.. Det gör så fruktansvärt ont, jag vill inte vara med längre. Tänk om man kunde ta en alvedon och allt blev bra för stunden. Då skulle jag ta en alvedon dagligen, tills den dagen du kommer tillbaka till Sverige. Fan, jag saknar dig redan. 5 ½ timme kvar. Skjut mig, snälla?

För exakt 2 år sedan var det jag som satt och packade min väska för ett efterlängtat år i USA. Då var det jag som lämnade någon jag tyckte om här hemma. Sedan att det råkade vara Sveriges största svin hör inte hit. Men så kändes det inte då. Nu är det istället jag som blir lämnad. What goes around....? Det här var ju inte meningen alls. Fan. Här har vi anledningen till att man håller sig borta från förhållanden. Jag vill bara vara lycklig, ha det lite upp och ned så man verkligen uppskattar det bra, men fortfarande alltid veta vart man har varandra. Vart tar du vägen och vem är jag för dig? Vart står vi efter 1år ifrån varandra? Ska jag ens hoppas eller ska jag bara glömma? Om jag börjar plugga, måste jag välja stad efter dig eller ska jag bara köra? Om jag väljer något annat än Stockholm, betyder det att jag gör mitt val mellan dig och skolan VARFÖR SKA ALLA VAL VARA SÅ SVÅRA!? Det var ju svårt redan innan, nu vet jag knappt in eller ut. Skallebaaaaaaaaaaaank!!

2010 slutade väl som alla år slutar, med lite bråk, skålande, tårar och allmänt trevligt sällskap. Jag lyckades såklart pricka in i allmanackan att vara sjuk precis över nyår. Utöver det så måste jag säga att det var väldigt lyckat. Det här året kommer bli jobbigt och det har jag insett redan nu. Jag har i princip fruktat för nyårsdagen då jag inte vill att 2011 ska komma till mig. Killen som jag pladdask föll för flyttar till USA i ett år. Jag ville inte tycka om honom, men ni vet hur det är. "Du får absolut inte ...." Klart som fan man är där och pillar då! Min syster åker utomlands i tre veckor för att dagen efter hemkomst flytta till Örebro i några år. Dessutom måste jag börja fundera på utbildning då jag vill börja plugga till hösten. Sedan måste jag ta tag i den där kursen som jag hoppade på i december förra året, matte C. Oh, justja .. Sen vare det här med högskoleprovet - för att få en liten uppfattning om hur dum man faktiskt är. Åh, vad jag kommer vara nöjd i slutet av året om jag tar mig igenom allt det här. Jag saknar er redan, ni kan inte bara lämna mig såhär. Hur fan ska detta gå!? <3