TesseLito

När man kollar tillbaka på sitt liv i bilder, är det okej att man saknar det? Jag är bara rädd att jag en dag ska sakna det mer. Mer än vad jag njuter av att skapa nya bilder att en dag se tillbaka på. Jag är så nöjd med hur mitt liv hittills har varit, den känslan har jag svårt att hitta idag. Jag vet inte om det beror på att allt var så mycket enklare när man var yngre. Idag är allt så.... vuxet? Och vuxet är inte alltid kul. Eller det är kul på ett annat sätt. Som tonåring var man helt lyrisk över att man hånglade med Den killen på festen. Idag är man glad att man köpt en lägenhet, därtill kommer disk, städa, betala räkningar osv. Precis som att det där "bra" varar i några minuter, innan verkligheten hinner ifatt en.

 

Förlåt, så här mycket fritid för mig är inte bra. Jag måste ha fullt upp, annars blir jag ett vrak. Jag tappade bort gnistan i helgen, förhoppningsvis tar jag tillbaka den när söndagsångesten har lagt sig.

 

Råkade se några gamla mail från USA tiden och insåg, igen, hur mycket jag saknar allt det där. Jag minns hur jag grät hela flygresan hem (och den är lång) och vilken tomhet jag kände när jag landade. Jag var helt förstöd, jag ville inte åka "hem". USA har alltid varit min dröm och än idag kan jag känna en längtan dit. Jag har klamrat mig fast vid de minnen jag har därifrån, antagligen för rädd för att våga släppa det helt. Samtidigt har jag varit livrädd för att boka en resa dit, hälsa på min värdfamilj och gå längs New Yorks gator igen. Livrädd, eftersom att jag är rädd för insikten - insikten om att det där är förbi och hur mycket jag faktiskt vill tillbaka.

 

My babies

 

Åh, fick ett meddelande från en kille jag träffade på "språkresan" för flera, flera år sedan. Tänk att en sådan person kan få en att le såhär många år efter. Det känns så långt bort men ändå inte. Helt sjukt hur länge sedan det faktiskt var. Dock lärde jag mig mer spanska än engelska på den resan då hela min klass bestod av spanjorer och svenskar, inklusive han som skrev. Jag måste säga att han blivit sjukt snygg den jäveln, vi som skulle dejta efter den här resan. Gick skitbra, inte en enda dejt fick vi till haha.

 

Jag har PF (Pojkvänsfritt) ikväll och vad rullar på TVen om inte OTH?? Helt besatt, men nu ska jag slå mig själv på fingrarna och hoppa i säng i tid. Lyckas alltid sitta uppe lite för länge när jag är ensam hemma. Förlåt S, men det är det här som kallas att njuta. När man bor ihopp med någon på 42 kvadrat uppskattas varje minut av egentid. Vänder vi på det så låg jag i fosterställning varje dag när han övergett mig för USA. Well.. Life?

Sov gott, <3

 

Dear God,

Please explain why it still gets to me?

What exactly am I missing?

Why do I even care, still?

I thought I did the right thing.

I mean, I know I did.

But why, why am I not able to let it go?

I also thought the hard part was over, how long is it gonna take?

Sometimes I pretend.

Kind of often, to be honest.

Is that wrong?

I'm sorry.

I guess I'll keep on fighting.

Den senaste tiden tycker jag att det har varit lite för många mardrömmar som härjar. Jag vaknar helt panikslagen och kan inte somna om. Jag trodde att det var då det var bra med en pojkvän, men min man sover som ett barn och är tyvärr inte mycket till hjälp. Senast igår vaknade jag helt svettig och livrädd. Jag slår och ropar på barnet bredvid mig, en snarkning var det jag fick i gengäld. Tillslut vänder jag på honom själv och snor hans arm, lägger den runt mig och försöker somna om. Hela tiden försöker han sno tillbaka sin arm, och jag håller i så hårt jag bara kan. Det utbryter nästan ett "Tug-o-War"krig, (dragkamp på svenska kanske?) och han vann. Då vaknar han till och jag säger att jag är rädd och att han måste ligga nära. "Jaha ok", fick jag till svar. SERIÖST? Det tog dock inte lång tid innan han somnat om och försökte smita igen. Jag fick helt enkelt lägga mig som den stora skeden och hålla fast för mitt liv.

 

Jag har nu fått ett godkännande att slåss med kuddar om han inte vaknar. Så nu längtar jag nästan till nästa mardröm, mihi.

 

Godnatt och sov gott!

Igår när jag var och firade mamma så passade jag på att ställa mig på vågen då vi inte har någon. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av vikt, men nu råkar jag veta att jag rasat i vikt efter operationen. Folk har reagerat och jag känner mig som ett skelett. Med tanke på att jag inte ätit normalt på snart tre veckor, så är det egentligen inte så konstigt. Och jag och min lilla ämnesomsättning för fem pers har en tendens att tappa kilon lite då och då.

 

Egentligen ska man väl inte tala om vikt, men jag bryr mig faktiskt inte. Innan vägde jag 54, dvs för tre veckor sedan. Är ni redo för min diet?

Skaffa morfintabletter, ligg därefter och spy som en gris i någon dag. När du känner att du spytt klart struntar du i att få tillbaka din aptit. Ät helst ingenting på flera veckor, och om du äter - se till att det är godis eller glass. Väl inne på den tredje veckan, när man känner sig som en människa igen, ät en stor frukost, var mätt resten av dagen för att eventuellt få i dig lite middag på kvällen, om du har tur dvs. Där har ni tappat fem kilon fort som fan. Ja, jag väger alltså 49 och jag trodde inte mina ögon när jag stod på vågen. Jag hoppas på att få tillbaka min aptit snarast, annars kommer jag försinna! Det här är så typiskt, någon som mig som kämpar varje dag för att gå upp i vikt tappar kilon som om det vore fjädrar. Medan de som kämpar för att gå ned.. you get it. Oschysst!

 

 

Klockan 08:01 plingade det på dörren. Vem kunde tro att hantverkare faktiskt kan hålla tiden? Jag smög runt i pyjamas fortfarande, men han skrattade bara. Det roliga med allt det här är att jag har mailat och hållt på i ett antal veckor för att någon skulle komma hit. Helt plötsligt ringer någon upp mig, säger att de befinner sig hos mig runt åtta, sen var det ett snabbt "hadetbra,tackochadjö". Personen jag pratade med innan sa att de kommer att göra en besiktning först, sedan kommer de tillbaka om jag accepterar prisoffert mm. Nu sitter min lilla kille här på golvet och skruvar och har sig? Vad hände med besiktningen..?

 

Förhopningsvis sitter mitt handfat där det ska snart. Och förhoppningsvis hinner jag i tid till skolan. Det här hade jag inte riktigt planerat..

 

 

Handfatet som förhoppningsvis kommer på plats om allt går som det ska :)

 

 

Smet tidigare från lektionen då vi mest bara störde på slutet. Övertrötta tjejer resulterade i ett konstant fnittrande. Fnittrande låter så.. töntigt. Anyways. Ska ärligheten fram vet jag inte ens om man kan kalla det fnittrande, vi asgarvade och jag gav mig själv en time-out från klassrummet. Inte för att jag skulle vilja påstå att det ser så mycket bättre ut att stå utanför klassrummet, i en skamvrå, gapskrattandes för sig själv? Därefter spårade det om möjligen ännu mer och vi tog det gemensamma beslutet att ta helg.

 

Jag mötte upp mamma och det blev en trevlig sushi-lunch-date. Är fortfarande kvar på hennes kontor och har fått en hel del gjort, skolmässigt alltså. Så vi kan ju säga att jag härmed har kompenserat upp för allt skrattande. Nu är jag mer eller mindre klar, så jag ska snart röra mig mot Centralstationen för att möta upp NissePisse. Sedan ska vi fika (något han inte vet om ännu, men jag vill fika), sedan är tanken att både Adam och Linda kommer in och möter upp oss. Låter som en bra fredag i mina öron.

 

På tal om öra, fick en gymnast i huvudet igår, rakt på örat med piercingen i. OM det gjorde ont, HerreMinGet!!!! En massa blod och ett tokrött öra som idag gör ont bara jag säger öra. Det blev ingen musik för min del imorse. För er som inte vet har jag alltså en piercing som går mitt igenom hela örat, precis där man trycker in hörlurarna. Vad har vi lärt oss av detta? Ha i fortsättningen hjälm på träningarna eller ta ut piercingarna..

 

Idag har jag varit en typisk tjej, och jag känner hur min kära pojkvän som ligger här bredvid och gör mongo-ljud, har tappat det helt pga mig och mitt tjat. Eller tjat låtet lite hårt, beslutsångest skulle jag vilja uttrycka det.

 

Det är så att jag råkade hitta en plånbok, och under flera månader har jag verkligen letat efter en. Nu när jag inte ville hitta en så fanns en SISTA i just den färgen jag så länge letat efter. Den jag har nu skulle ha varit i den bruna färgen, men då jag velade i någon dag hann den ta slut. Det blev därför en svart som jag älskar som om det vore min lilla bebis. Min lilla bebis har dock varit hos mig i väääldigt många år.

 

I butiken stod jag och förklarade mitt lilla bebisdilemma för butiksbiträdet. Hon sa att min lilla bebis blivit vuxen och det var dags att släppa taget haha. Eller åtminstone skaffa en till. Älskar att hon fortsätter prata på mitt språk. Hon hade en poäng med öppet köp - gå hem, kläm och känn, tänk 10 gånger till och bestäm dig i lugn och ro. Så fick det bli, jag kunde inte motstå. Dock visste jag redan när jag gick ut ur butiken att det här skulle komma att bli min nya bebis.

 

Så, här har ni dem;

 

Gammal

 

vs Ny

Imorgon väntar första jobbpasset som student, känns lite konstigt att vara tillbaka. Men kul på något vis.

Puss & Godnatt,

 

Jag började dagen med att visa upp mig i string och BH för arbetsgrabbarna. Självklart inte planerat, men jag gjorde nog deras dag i alla fall. Hur startade er dag?

 

Jag vaknade inte av mitt alarm idag, utan av något förskräckligt högt ljud utanför fönstret. Ni vet när någon som inte kan borra, ändå håller på att borrar? Och det blir korta, snabba, irriterande borrningar istället för allt på en gång? Så lät det, dock var ljudet lite oklart, men högt och irriterande var det minsann! Så utan större valmöjlighet släpar jag mig upp och sätter på kaffe, går sedan till balkongen för att kolla vad fan de håller på med där ute. Sticker ut huvudet och inser snabbt att de sågar av träd strax utanför, och killarna sitter upp i träden, precis utanför mitt köksfönster, dvs där jag redan passerat två gånger för att fixa kaffe. Huvudet som jag stuckit ut sådär smidigt för att dölja resten av kroppen kändes plötsligt inte lika smidigt - Två stora leenden från aporna i trädet, sedan befann jag mig inne igen. Great.

 

 Vi har två stycken katter i området som lurar omkring här på gatorna. Jag har haft en del skrikattacker och "spring för livet" moments pga dessa. Men igår gick det för långt. Jag var inne i min egna värld och helt plötsligt står kattjäveln där bakom hörnet. Den blev nog lika rädd som mig, men skillanden var att jag befann mig två sekunder senare i grannens buske..

 

Har jag nämnt att jag är livrädd för katter? Jag tänker inte ens låtsas längre, jag skiter nästan i brallan varje gång jag får syn på en. När jag var mindre älskade jag katter fram tills en liten incident inträffade. Jag busade då med mormors katter och den "elaka" katten fastnade i ett snöre. Eftersom att hon var elak fick hon inte ens vara med och leka för mig, men hon lekte ändå. Sedan trasslade hon in sig och då fick jag dåligt samvete för att jag inte lät henne vara med från början. Lilla jag skulle hjälpa och fick då halva fingret avslitet.

 

Därefter har det gått utför. Till en början lekte jag cool och sa bara att jag inte tyckte om dem. Såhär några år i efterhand kan jag erkänna att jag ljög. Det handlar inte om att jag inte tycker om katter, det är jättesöta och så.. men så jävla opålitliga. I mina ögon är de monster, läskiga sådana som vill sätta klorna i mig. Jag ger mig själv terapi ibland genom att tvinga mig själv att klappa på kompisars katter. Allas katter är ju "vääääärldens snällaste och skulle aldrig......", men inte fan hjälper det mig!!

 

Jag jobbar på det.

 

 

Jag har inte riktigt fattat det här med att börja plugga. Shoppingen har blivit värre än vad den var innan jag blev en fattig student. Jag tror det handlar om fenomenet "Du får inte". Uppenbarligen blir det genast mycket roligare eftersom att jag egentligen inte får. 

 

Nu är jag uppe i totalt 5 par skor på mindre än en månad. Jag ska dock skicka tillbaka ena paret då jag fick tag i de jag egentligen ville ha (det är i princip samma sko), så vi kan väl säga 4 par. Skäms, verkligen! Dessutom råkade jag även komma hem med lite kläder igår, vilket verkligen inte var planerat. Jag skulle vilja säga att det är livsfarligt att plugga inne i stan och dessutom sluta tidigt - det är ju som uppgjort för en sådan som mig att gå på shoppingrunda. Roligast är att varje gång jag kommer hem med något nytt drar jag en 15 minuters lång ursäkt till min pojkvän, samtidigt som jag har minst tre olika bortförklaringar till varför detta hände. Är det det här som kallas shoppoholic?

Ersättningssko istället för den helsvarta skon från Brandos
Ankelsko från Vagabond, 899:-

Basic t-shirt with zipper från Vero Moda, 129:-
Den blåa guldklimpen fick följa med hem från Zara, 399:-

 

Byxor från Zara Basic, asballt material, 559:-

Vanliga hederliga jeans från Gina, 299:-

 

Vem var uppe klockan 8? Vem var pigg vid den tiden? Det stämmer, jag trodde inte heller mina ögon. Började med att boka in en ny tid hos farbror doktorn, så på måndag morgon säger vi bye bye till stygnen. Ska bli kul att se hur min fot ser ut under allt bandage, har en känsla av att det inte kommer att bli en vacker syn med tanke på hur foten utanför ser ut..

 

Jag älskar att klockan bara är 10 och jag har redan hunnit med så mycket. Har en del plugg kvar, men jag är inne i något flow just nu och det är riktigt kul. (Får man säga att plugga är kul ens?). Jag har i alla fall kul och det går riktigt bra. Jag skulle till och med vilja påstå att jag vet vad jag gör. BAM, like a boss!

 

På tal om något helt annat. Igår köpte jag Silicea, ett kosttillskott som ska göra att man får tjockare hår, starkare naglar osv. Har velat testa jättelänge och igår kände jag att det var dags. Det kommer ju ta ett tag tills man märker resultat, om man nu gör det. Men jag återkommer, promise! Jag ska även beställa proteintillskott, men detta får bli när jag kommit igång med träningen igen. Känns som att träningen kommer att bli så mycket roligare. Jag hatar dieter och känner inte riktigt att jag är i behov av en just nu. Däremot skulle jag gärna se mig själv som vältränad igen. Längtar tills jag får in träningen som en del av vardagen.

 

Om någon undrar så är det jag som är kryckmongot. Herregud, jag var helt säker på att jag kunde göra flera saker samtidigt. Det är en fet lögn kan jag meddela. Idag efter provet fick jag den briljanta idén att hoppa omkring en stund inne i stan då jag behöver få tag i present till mamma. Det bästa med kryckorna är att alla stressade monster på tunnelbanan faktiskt blir snälla - jag får alltid sitta oavsett tidpunkt. Efter att jag lämnat tunnelbanan så är det inte så kul längre. Förutom att hitta alla presenter jag letade efter så har jag även åstadkommit mycket annat;

Jag har slagits med kryckan, det var självklart inte meningen, det bara blev så. Jag har tappat den och insett att man kan ragga killar på det sättet. Killarna kommer flygandes från alla möjliga håll för att ta upp den åt dig. Jag har även glömt kryckan då jag ställde ifrån mig dem medan jag provade kläder. Gick runt en stund och sedan slog tanken mig, något saknas...!? Paniken uppstod och det tog ett tag innan jag hittade mina kompanjoner, puh. Sist men inte minst, JAG HAR BLIVIT FÄLLD. Eller, hon försökte i alla fall - tur att man är stabil höhö. Hon klev på min stackars krycka precis lagom tajmat när jag skulle kliva av rulltrappan. Höll seriöst på att stå på nosen, men ingen skada skedd. Jag vet att jag bjöd på årets mördarblick och därefter fick jag ett antal förlåt.

 

Jag har precis insett att jag har världens hög med plugg, så jag tänker faktiskt vara så tråkig att jag går och lägger mig nu. I hopp om att jag faktiskt ska orka ta mig upp tidigt imorgon för att få eländet överstökat. Nåja, jag längtar redan till mitt morgonkaffe.

 

 

 

   

 

Jag har nästan helt och hållet förträngt vad jag gjorde den dagen. Jag vet bara att jag satt och skrattade oavbrutet under den tysta minuten och att det tog mig ett bra tag innan jag förstod att det var allvar. Jag kommer också ihåg hur jag en dag bara satt och grät oavbrutet istället.. och hur töntig jag kände mig bara för att jag var ledsen utan att "känna någon som var drabbad". Hur löjligt är inte det? Idag går i alla fall alla tankar till er som förlorade någon..

 

Skolan var kul, jag gjorde nog allt annat än det jag skulle. Var så osugen sista lektionen så det fick bli lite trams. Stannade faktiskt kvar efter med några och pluggade inför provet imorgon, så lite nytta blev det. Här är vad jag åstadkom bland annat:

 

Jag ska sluta prata om min fot, men just nu tar den upp större delen av mitt liv, så ni får faktiskt ursäkta. Och nu ska jag berätta vad som hände ikväll. Jo, jag och Sebban står och lagar mat. Jag står och väger på utsidan av min fot eftersom den andra delen har disko och dunkar på som fan. Plötsligt skvätter han sås på mig och jag blir nästan brännskadad (inte riktigt, men tyck synd om mig ändå!).I hopp om att.. rädda mitt liv(?) skuttar jag till och lyckas vricka foten!? SOM OM JAG INTE HADE ONT REDAN INNAN. Oschysst skulle jag vilja påstå. Jag kan med all säkerhet säga att jag hittat min plats här i livet; Soffläge, godispåse, foten i högläge och en dator på magen. Guld.

 

GOD MORGON, minst sagt! Här sitter jag och taggitaggar för ännu mer plugg. Sitter samtidigt och fnular lite på present till mamsen som fyller.... 27 var det va? Jag har alltid beslutsångest när det kommer till henne, av någon anledning har jag alltid för mycket att välja på. I-landsproblem I guess..

 

Nu ska jag slänga i mig frukosten och förhoppningsvis hinner jag få i mig lite kaffe också. Kaffe to go brukar vara en favorit såhär på morgonen, då känns inte bussresan alltför jobbig. Låt oss säga att med en käpp i vardera hand blir detta en omöjlighet. Ännu ett i-landsproblem..

 

Ikväll ska jag ned till hallen och träna mina småtjejer, aka småbitches som Sebban säger. Känns som att det var evigheter sen.. men med närmare eftertanke var det nog bara en vecka sedan. Senast jag var nere spydde jag utanför hallen tack vare värktabletterna. Den träningen minns jag inte speciellt mycket av, kröp mest omkring med värk som skulle kunna döda, samtidigt som jag koncentrerade mig allt vad jag hade på att inte spy igen. Nu när jag ändå varit äcklig kan jag lika bra berätta att hela den dagen (dagen efter operationen) sprang jag omkring och spydde lite här och var. Dagen efter det kan jag meddela att farbror doktorn fick sig ett ynkligt samtal och han kirrade nya tabletter fortare än blixten. Sedan blev jag människa igen, yeheey.

 

Dags att skynda, puss puss puss

 

 

 

 

 

 

 

Det här skriver jag för att jag ska minnas dagen då jag seriöst höll på att kissa i brallan. Jag satt i väntrummet med mamma, läkaren ropar mitt namn och jag vinkar glatt. Hon utbrister fort som fan "ja, man blir visst aldrig för gammal för mamma..". OKEJ Miss, 1. Nej det blir man inte .. och 2, NEJ DET BLIR MAN INTE! .. Men får hon kanske följa med in och hålla handen...schyssta råå?? Blink blink.

 

 

Jag skulle byta om, det var då jag insåg hur mycket jag skakade. Herregud, var jag nervös eller var jag nervös? Sedan fick jag skutta in till min säng. Där började jag med att spruta ned sköterskan med blod då hon skulle sätta in kanylen. Även sängen, golvet och jag själv åkte på en del blod. Bra flöde tydligen, och ett bra jävla ryck från min sida. Sedan fick jag komma in till operationssalen, det var både ljust och kallt. Där möttes jag av två söta tjejer som skulle tvätta fossingen. Jag sattes fast i massa sladdar och konstiga saker som skulle hålla ett öga på mig. Ena maskinen började snabbt att pipa - jag hade tydligen glömt bort att andas. Sa jag att jag var nervös? Andra gången den började pipa så bad jag dem att återuppliva mig om jag skulle glömma bort att andas under tiden jag var nersövd. "Sov gott" är det sista jag minns, därefter svepte en varm, konstig men härlig känsla, in över hela kroppen - sedan är det svart.

 

Nu sitter jag med kallelsen i handen, om en vecka ska stygnen bort. För tillfället är hela foten blå, men inte alls lika svullen som de första dagarna. Jag är nästan lite rädd för vad som döljer sig där under. Kliar satan gör det också, kanske även har fått husdjur??

 

För er som undrar vad jag gjort så vet jag knappt själv. Jag hade ont, det visade sig att ett ben "sitter fel". Detta går tillbaka flera år, men jag har skjutit på det då jag på den tiden var en aktiv gymnast och hade därmed inte tid att vara borta en längre tid. Nu, ett antal år senare kände jag att det var dags eftersom smärtan tycks bli värre och värre. Så nu sitter benet förhoppningsvis där det ska med hjälp av en liten skruv.

Den där känslan att vakna upp och veta att man har lite egentid nu på morgonen för att sedan åka till skolan. Det känns så jävla bra. (Påminn mig om det när det gått ett år så får vi se om jag håller fast vid den meningen.) Det som också känns bra är att jag är frisk från en mördarförkylning. Jag hade en elefant som bosatt sig på mitt huvud, och han verkade trvias rätt bra där måste jag säga. Rösten övergav mig, så jag kommunicerade genom att nysa på folk. Förresten, säger man nyste eller nös?

 

Jag som invalid har som ni kanske förstår spenderat väldigt mycket tid hemma. Förutom att klättra på väggarna så har jag faktiskt gjort något som jag skulle gjort för länge sedan - rensat min garderob. Väldigt passande då jag och min mamma ska försöka sälja lite leksaker på loppisen här i Tyresö. Så jag tänkte göra ett försök med lite kläder som ändå bara ligger och tar upp plats. Win win, snygga kläder till salu och jag har en stor lucka i garderoben som betyder att jag måste shoppa. Perfekt!? Den 28 okotber är loppisen för er som är intresserade. Vi har nästintill ett helt rum fullt upp barbiesaker som ska säljas, riktigt bra skit (det är därför det har tagit mig 23 år att säga farväl haha).

 

 

På mindre än en vecka har jag beställt tre par skor, kan ha varit det mest korkade på länge med tanke på att jag bara kan använda en sko för tillfället. "För tillfället" råkar sträcka sig så långt som minst fem veckor till. Well..! Jag såg det som min belöning efter allt slit i sommar, och vad är en bättre belöning än skor? Höst betyder mörka färger så svart it is!

 

Nu ska jag och mina kompanjoner, dvs kryckorna och pojkvän, bege oss ut på lite äventyr.
Sleep tight

Det här inlägget skrev jag innan min mormor gick bort, tänkte inte publicera det men what the heck. 

 

Älskade lilla mormor, vad tänker du på just nu?

Jag tänker på dig, precis som jag gör varje dag. Vad var det som hände? Allt gick så fort. Ena stunden satt vi och fikade på "din" balkong. Nästa dag är du inte mormor längre.

Det värsta i allt det här, om man nu kan välja, är att se dig så svag och hjälplös. Att se dig tyna bort.. jag undrar om du förstår det jag förstår. Du är så arg och förvirrad, jag är inte van att se dig så. Sist jag var och hälsade på dig så snodde jag en kram. Personen jag kramade var inte du, det var inte du mormor!! Det gör så ont. Jag sitter här och tittar på medan cancern äter upp dig inifrån.

 

Varje dag kämpar jag för att inte börja gråta, speciellt när jag är med dig och förstår att min mormor inte kommer att komma tillbaka som den mormor jag minns. Varje dag blir du sämre, jag hoppas verkligen att du inte har ont. För din skull försöker jag vara stark, jag skrattar och ler när jag är med dig. Men du måste förstå - det är endast en mask, inombords skriker jag.

 

Det gör så fruktansvärt ont att se dig såhär.

 

Älskade lilla mormor, vad tänker du på just nu?

 

 

 

 

Sist jag skrev jobbade jag heltid på Coop.. eller Vivo.. eller, Strand Livs om vi ska vara petnoga. Min mage höll nästan på att döda mig och det kom att bli min varningsklocka. Jag vantrivdes till max, jag var totalt sönderstressad då vi alltid var underbemannade och jag och min chef var väl inte direkt BFFs. Hursom, jag bestämde mig då för att börja plugga. Som jag längtat till att få sätta mig vid skolbänken igen!! Jag lovade mig själv att om jag inte kom in, skulle jag åtminstone säga upp mig och hitta mig själv igen.

Tiden gick, långsamt.. sommaren kom, nu var det nära. Magen vändes nästan ut och in eftersom att jag var så exalterad, så nervös och spänd, men samtidigt så jävla lycklig. Folk frågade om det var med blandade känslor som jag lämnade - och visst fan var det det. Men inte en enda av de känslorna som befann sig i min kropp var en ledsen sådan. Det är alltid jobbigt att lämna en "trygghet", man vet vad man har och vilka man har där. Men i det här fallet var det endast en blandning av lycka.. nervositet, men lycka.

Min sista dag kom, jag firade med en öl och cigg. Är det såhär det känns att bli fri efter att man suttit inlåst? Inlåst i en kropp som mår psykiskt dåligt, inlåst i en identitet som har utvecklats till ett monster. Jag mår illa när jag tänker på vilken person jag utvecklades till. För det kan jag bara säga förlåt till er som blev drabbade. Samtidigt så är jag stolt, stolt för att jag inte är en av alla er som bara gnäller men inte gör något åt saken.

Idag känner jag mig som mig själv igen. Det är skrämmande hur man blir en helt annan person under sådan psykisk påfrestning. Skrämmande hur man tappar bort sig själv helt och hållet. Ännu mer skrämmande när man ska leta reda på sig själv igen för att ge sig en fet jävla smäll - men inser att personen man vill slå är ett hjärtlöst monster som behöver hjälp, hjälp att ta sig ut.

Idag jämfört med för någon månad sedan ser mitt liv helt annorlunda ut. Viktigast är att idag kan jag njuta av livet igen. Vägen var långt, men jag kom tillbaka. Idag pluggar jag heltid (Internationell redovisningsekonom) i Stockholm. Jag kommer att jobba extra på mitt förra jobb, under en prövotid på 6 månader. Min "nya" chef gav mig en nytändning och vi båda la alla kort på bordet. Han vet hur jag känner och jag vet vad han har för krav på mig. Om det ändå fanns fler chefer som honom. Han behövs. Jag tror på det han gör och han verkar vara en av få som förstår innebörden av hur viktig personalen faktiskt är. Jag är fortfarande tillsammans med S, (helt sjukt att det gått 1 år och 3 månader!!), vi bor kvar på min lägenhet trots att båda numera är studenter.

Och juste, största skillnaden är att för tillfället har jag bara en fot. Den andra fick genomgå en operation. Om en vecka ska jag ta bort stygnen, men det är en lång väg tillbaka efter det.

So long suckers,