Mormor
Nytt liv
Sist jag skrev jobbade jag heltid på Coop.. eller Vivo.. eller, Strand Livs om vi ska vara petnoga. Min mage höll nästan på att döda mig och det kom att bli min varningsklocka. Jag vantrivdes till max, jag var totalt sönderstressad då vi alltid var underbemannade och jag och min chef var väl inte direkt BFFs. Hursom, jag bestämde mig då för att börja plugga. Som jag längtat till att få sätta mig vid skolbänken igen!! Jag lovade mig själv att om jag inte kom in, skulle jag åtminstone säga upp mig och hitta mig själv igen.
Tiden gick, långsamt.. sommaren kom, nu var det nära. Magen vändes nästan ut och in eftersom att jag var så exalterad, så nervös och spänd, men samtidigt så jävla lycklig. Folk frågade om det var med blandade känslor som jag lämnade - och visst fan var det det. Men inte en enda av de känslorna som befann sig i min kropp var en ledsen sådan. Det är alltid jobbigt att lämna en "trygghet", man vet vad man har och vilka man har där. Men i det här fallet var det endast en blandning av lycka.. nervositet, men lycka.
Min sista dag kom, jag firade med en öl och cigg. Är det såhär det känns att bli fri efter att man suttit inlåst? Inlåst i en kropp som mår psykiskt dåligt, inlåst i en identitet som har utvecklats till ett monster. Jag mår illa när jag tänker på vilken person jag utvecklades till. För det kan jag bara säga förlåt till er som blev drabbade. Samtidigt så är jag stolt, stolt för att jag inte är en av alla er som bara gnäller men inte gör något åt saken.
Idag känner jag mig som mig själv igen. Det är skrämmande hur man blir en helt annan person under sådan psykisk påfrestning. Skrämmande hur man tappar bort sig själv helt och hållet. Ännu mer skrämmande när man ska leta reda på sig själv igen för att ge sig en fet jävla smäll - men inser att personen man vill slå är ett hjärtlöst monster som behöver hjälp, hjälp att ta sig ut.
Idag jämfört med för någon månad sedan ser mitt liv helt annorlunda ut. Viktigast är att idag kan jag njuta av livet igen. Vägen var långt, men jag kom tillbaka. Idag pluggar jag heltid (Internationell redovisningsekonom) i Stockholm. Jag kommer att jobba extra på mitt förra jobb, under en prövotid på 6 månader. Min "nya" chef gav mig en nytändning och vi båda la alla kort på bordet. Han vet hur jag känner och jag vet vad han har för krav på mig. Om det ändå fanns fler chefer som honom. Han behövs. Jag tror på det han gör och han verkar vara en av få som förstår innebörden av hur viktig personalen faktiskt är. Jag är fortfarande tillsammans med S, (helt sjukt att det gått 1 år och 3 månader!!), vi bor kvar på min lägenhet trots att båda numera är studenter.
Och juste, största skillnaden är att för tillfället har jag bara en fot. Den andra fick genomgå en operation. Om en vecka ska jag ta bort stygnen, men det är en lång väg tillbaka efter det.
So long suckers,
Söndagsångest & Söndagsmyyys
Vaknade efter en kul kväll igår. Trots ingen alkohol så har jag sovit större delen av dagen. Helt sjukt. Jag vaknade sent, sen somnade jag två gånger i soffan och sov över en timme båda gångerna. Konstigt nog är jag fortfarande trött? Märkligt. Ibland måste man bara ta igen all energi som gått förlorad under veckan.
Jag och min man har precis bokat en resa till Kroatien i slutet på maj. En vecka av sol & värme, OM jag längtar. Innan man skaffade lägenhet reste jag säkert 3-4 gånger om året. Nu när man är "vuxen" kan man ju inte bara dra iväg pga jobb och lägenhet.
Semesterplaneringen är i fullgång och jag bara längtar. Vi inleder med en vecka i Kroatien som sagt. Sedan är planen att jag drar till Steph i Österrike någon gång i juni. Troligtvis i mitten. Sedan hoppas jag bara på att få någon vecka ledigt runt min födelsedag. Inte för att jag ska göra något speciellt men det är ju då man vill vara ledig. Sedan är min tanke att jag ska säga upp mig/be om någon helg i månaden för att sedan fokusera på studier. På tal om studier så är antagningen i full rullians och jag skiter på mig så fort jag tänker på det. Jag kan inte fatta att det är dags för skolbänken. Förutom att rangordna alternativen så är det läskigaste ändå att man inte har den blekaste om man ens kommer in. Jag har tyvärr ingen plan B i dagsläget. Jag vill börja plugga - end of story. Jag kniper med både tår och fingrar att det blir som jag vill.
Nu ska jag lägga mig brevid min lilla bebis och köra lite wordfued (börjar bli lite av en rutin såhär på kvällen). Illa, jag vet!
Sov gott, pusss
Jag gillar ledigt
Sovmorgon och en härlig frukost, finns det något bättre sätt att starta dagen på? Kaffekannan som jag slog sönder häromdagen är ersatt och äntligen fick jag dricka lite kaffe igen. Glad tjej. Jag kollade lite utbildningar under morgonen och det känns bättre för varje dag. Känner mig sjukt taggad för att börja plugga. Just nu känns det som att man står och trampar på samma ställe, på ett jävla skitjobb. Det är svårt att se ljuset i livet när man vantrivs och bara känner ångest så fort man slår upp ögonen. Jag vill bort, helst nu.
Kvällen bestod av träning med småtjejerna. Mina tjejer har blivit så sjukt stora så jag borde inte få kalla dem för mina småttisar. Men de kommer alltid vara mina små hjärtan. Snart är det tävling och de har blivit så sjukt duktiga. Riktigt stolt är jag.
Här kommer en dagens, vilket är något nytt för mig. Nästan så att jag skäms lite. Men jag gör ett ärligt försök. Håll i er!
Skor; Scorett, byxor & topp; Gina, skinnpaj Kenza
Nu ska jag återgå till mina små barn (pojkvän och pojkväns kompis). De har precis fått mat och sitter och skriker hej vilt till tjockisarna på TV. Ursäkta språket, jag vet inte vad programmet heter. Ska nog ta mig ut på en promenix för att prata lite med mammsen. Sedan ska jag ladda batterierna för en helvetes helg. Jobb 12-21, 07:45-20:15 & 07:45-20:15 är vad som står på schemat. Puh.
Raising from the dead
Insåg precis en sak..
Jag vet att jag gjort mycket för dig, att se dig kasta bort mig gör ont. Men jag orkar inte längre.. Vi blir aldrig vad vi en gång var. Goodbye, I love you
Let's keep it this way
Just nu kan jag knappt fatta att om bara någon timme kommer jag att få pussa lite på honom, krypa upp i hans famn och bara va. Sedan somna i hans famn och pussa lite till på honom. Vilken häftig jävla känsla!! Men som sagt, tiden har aldrig gått så långsamt som idag.
Lycka till med pluggande Terese, tankarna talar inte mattespråk just nu. Fan, måste försöka fokusera lite. Sen åker jag till min solbrända vän (skulle gissa mer på räk-färg) och fördriver tiden där.
Sweidsh House Maffia - Save the world
GAAAAAAAAAAH!!
Ingenting och allt!?
Satt och lekte med tanken (märks det att jag är hemma själv och känner mig övergiven och ensam eller?), att min pappa inte varit på en enda gymnastikuppvisning/tävling/träning. Inte ens en. Jag började ju när jag var 6, hur fan lyckas man ens hålla sig borta från hallen? Han kom inte ens in och hämtade mig från träningarna. Väntade hellre utanför. Den sak som betyder mest i hela världen, den har han valt att inte vara delaktig i. Men vem sökte jag bekräftelse hos? Han som vägrade ge mig det såklart. Han som aldrig var där och såg. Han har aldrig sett mig, kommer nog aldrig göra det heller. Därför behöver jag bekräftelse på att ni ser mig. Förlåt om det blir jobbigt ibland, förlåt för att jag tigger om uppmärksamhet, förlåt om min blick hundar efter det där "jag tycker om dig på riktigt, även när jag är arg på dig". Förlåt för att jag tvivlar. Men jag kanske behöver dubbla bekräftningar och jag kanske behöver veta att jag syns.
Just nu har jag slutat analysera alla andra. Jag har hittat en ny hobby som går ut på att analysera mig själv. Det är skrämmande, men lärorikt. Men mest skrämmande. Egentligen bara skrämmande. Jag vill bara blunda och inte se. Det finns mer där bakom än man vågar ta reda på tror jag. Ni borde testa öppna den dörren ni med.
Nu ska jag bokstavligt talat blunda. Öppning imorgon, på en lördag. KUL. Alarm ställt: 06:20. Kvällen bjuder på bio, Hangover 2.
See ya!
Hej hå, hej hå
Personligen tror jag inte det är mitt typ av liv. Jag skulle aldrig vara lycklig om jag bara nöjde mig med tillvaron. Jag behöver utmaningar, jag behöver sträva efter något som ibland kan kännas omöjligt (och ibland till och med kan vara omöjligt). Jag behöver spänning och förändringar. Hur sjukt det än låter så är förändringar det som skrämmer mig mest här i livet. Ändå är det dit jag vill? Hela mitt liv känns som en lek, där jag vill satsa allt för att vinna så mycket som möjligt. Det känns som ett kul och lärorikt liv. Skulle jag veta exakt vad jag ville och bara köra på det, så är jag säkert på att jag skulle bli uttråkad i längden. Ibland önskar jag att jag var en sån person som blir lycklig av det där "säkra". Då, då skulle livet kanske vara enkelt. Ni vet, man väljer sin utbildning, börjar plugga direkt efter gymnasiet, skaffar pojkvän och lägenhet. Finito. Men sen då? Det är där mitt uttråkande skulle börja. Jag måste ha något att se fram emot, är det fel att se fram emot något som man egentligen inte vet vad det är?
Jag har ingen aning om vart jag är på väg, jag vet heller inte vart jag vill vara på väg. Jag vet bara att jag har rest en hel del och det kan vara det bästa jag gjort. Jag är nöjd att jag valde resandet före plugg. Jag känner att jag fått ut mer av mitt liv än många utav de som valde att börja plugga direkt. Visst att ni går ut och får en examen i år, medan jag sitter här med 0hp. Nu tog jag steget och köpte lägenhet, men har ingen aning om det var steget i rätt riktning eller om det var en omväg. Oavsett vilket steg det var så känns det bra just nu. Resten får lösas på vägen. Man måste väl ta ett steg i någon riktning för att hitta sin väg? Varför stressa egentligen? Vi har ett helt liv, om vi nu inte dör den 21:a maj. (Sök judegement day, 21th of may om ni vill veta hur vi alla kommer att dö).
Puss & Kram
Aprilskämt
Jag saknar dej
Men nu känns det faktiskt nära
Att planera semestern,
sätta ett datum på hemfärden,
att paxa en plats i din säng den 30 maj
Det får mig att längta något enormt
Allt jag vill är att få ligga
Inte bara med dig, men i din famn
Bara ligga där och lyssna på ditt hjärta
Få känna att det här är verklighet
Jag saknar dig din underbara människa
WTF, nu försöker jag mig även på att lura er? Jag skriver inte sånna där diktliknande texter egentligen. Men känslorna får inte plats i min lilla kropp, så jag var tvungen att släppa ut dem. Då fick det bli sådär. Kort och konsivt. Yeah right.
Puss & Gull
Godnatt
(På tal om sniglar, varför säger man så? Att de går långsamt. Eller det kanske bara är jag som säger så. Det går ju inte ens. Visst inte? Här snackar jag sniglar och jag vet ju inte ens själv vad som är rätt. De kanske har små miniben som ingen upptäckt än. Eller så är det bara jag som är så sjukt ointresserad och inte ett dugg allänbildad, så jag har inte fått informationen om att sniglar har ben eller inte.)
Ibland skulle jag önska att det fanns en mute-knapp till hjärnan. Det bara sprutar ut en jävla massa skit. Inget vettigt nånstans. Tänk om man hade så mycket tankar om nya uppfinningar eller dylikt. Jag skulle vara rik. Om texten är osammanhängande och ointressant så får jag väl be om ursäkt för det. Jag bara skriver det som poppar upp i huvudet. Och som jag precis sa, det är en jävla massa skit. Rätt skönt faktiskt att bara skriva allt som dyker upp. Ni borde testa.
Jag ska bjuda på lite bilder. Har hört att en blogg utan bilder är tråkig. Screw you känner jag. Men ni får bilder ändå.
Men åh jag vill va brun, ge mig sooooooooooooooool
Jag vill bara skrika!!!!!!
Värst av allt? Jag önskar att jag kunde säga den där smärtsamma, onda känslan som befinner sig i min mage. Tyvärr skulle jag ljuga då. Det värsta, det är att jag tycker synd om dig. Något inom mig försvarar dig och dina handlingar. Jag märker det allt eftersom åren gått. Man beskyller sig själv helt enkelt. Jag försöker intala mig själv att du har något allvarligt fel, för det har du ju. Men samtidigt som jag skriker den meningen, så är det något inom mig som säger emot.
När du kallar mig "lillis" som du alltid sa när jag var liten så ler jag för mig själv. Samtidigt som jag äcklas av tanken över att jag blir glad av något som har med dig att göra. Det gör ont. Jag byggde upp en bild av dig som liten, för alla hade ju en "världens bästa pappa". Det skulle ju jag också ha såklart? Kommer såväl ihåg nallebjörnen jag köpte till mamma med just den texten. Världens bästa mamma. Jag gick in i butiken minst 10 gånger innan jag bestämde mig för att köpa en till dig också. Trots att jag inte tyckte du förtjänade den, så fick du den av mig. Fan, den ångestladdade känslan sitter kvar än i dag. Jag vill bara ta tillbaka nallen och elda upp den.
Bilden jag byggde upp revs sakta men säkert ned. Hoppet däremot har alltid funnit kvar. Jag trodde innerligt på att det en dag skulle bli bättre. En dag. Den dagen kom aldrig. Då kommer den där "jag beskyller mig själv vettja"-känslan in i bilden igen. Jag tänker att jag inte gett dig en tillräcklig chans. Jag tycker synd om dig. När du då gör ett tappert försök i att kommunicera med mig så tar jag emot din vädjan. Jag svarar trevligt. Ska ärligheten fram blir jag även glad. Det är ju sådär det ska vara. Sedan vänder du upp och ned på allt genom att störa dig på exakt allt man gör. Hoppet krossas och hat riktast istället emot dig. Om du bara kunde vara sådär.. som en pappa ska vara. Helst varje dag.
Nu ber jag om ursäkt. Förlåt för dålig uppdatering. Förlåt för att jag inte är en bra vän för tillfället.
Bara.. förlåt. Ok?
1,2,3,4 - här finns ingen partymyra..
Herrkvällen lämnar jag osagd och bilder hittar ni på facebook. Det var trevligt, men det kunde ha varit bättre. Jag förstår inte vad som har hänt med mig. Antingen har jag åldrats väääldigt fort eller så har vintern gjort mig totalt deprimerad. Jag har inget sug för utgång whatsoever. Två gånger i rad har jag betalat inträde för att vara inne i max 5 minuter. Det är liksom inte kul. Och igår, det var ju för fan löningsfredag, vart höll alla hus!? Stället var tomt. Kanske är fler än jag som lessnat!?
Nu har jag bakisätit en kebabtallrik. Det behövdes. Jag fastnade dock framför TV:en vilket aldrig händer mig. Och om det händer, då vet jag att något är fel. Så just nu måste det vara riktigt illa för jag kollade till och med på körslaget. Jag ska försöka ta mig upp. Åka till en kompis med lite folk. Försöka få upp humöret. Det kommer ju inte att hända, det ser ju jag det. Men fan här kan jag inte sitta.
Får ni samma bittra känsla av detta inlägget!? Förlåt, jag vill inte förstöra eran lördag. Jag är en partypooper at the moment. Ni kanske bara ska ignorera mig ett tag. Jo men så gör vi.
Herrååå
Övertrött och för tillfället en snål jävel
Då har man varit duktig och deklarerat. Kändes rätt bra, blir lite pengar sådär lagom till sommaren. Sedan gjorde jag något förhastat då jag är för trött för att egentligen ens få sitta här. Det borde finnas en tröttometer kopplad till datorn, för när jag är trött hittar jag alltid på tokigheter. Antingen spelar jag bort pengar på unibet för att jag råkar trycka på MAXBET, då snurrar det där jävla hjulet bara bort alla ens pengar typ. Man får inte ens ändra sig, den bara snurrar. Och då blir man arg för att man råkade klicka fel. Man gör ett tappert försök för att vinna tillbaka pengarna som man i första läget inte ens skulle ha förlorat. Sedan blir man ännu fattigare och då orkar man inte ens borsta tänderna innan man ska hoppa i säng.
Nu tappade jag tråden helt här. Det jag gjorde som var förhastat den här gången var att jag skulle gå ur Svenska Kyrkan. Jag får krokodiltårar i ögonen när jag ser på papper hur mycket skatt vi egentligen betalar. Mellan krokodiltårarna lyckades jag även skymta en rubrik "KYRKOAVGIFT". Det är nästan 1%. Vilket i sig inte är mycket, men för mig är det 1% för mycket. Så jag fick för mig att jag skulle gå ur denna skit så snabbt som möjligt. Googlar, klickar, fyller i namn, skickar. Läser igenom vad som står efter. Då ser jag att det står 119:- för att gå ur, men det är gratis om jag hade skickat ett handskrivet brev till kyrkan själv. Så går det när man agerar snål och ska dra in pengar och i själva verket lyckas framstå som ännu snålare. Så då har man tydligen lyckats köpa tjänster på internet som inte riktigt går att ångra.
Skulle försöka rädda upp detta elände (allt för att rädda mina stackars 119:-). Jag menar ska man vara snål så kan man lika bra gå all-in. Mailar den ansvariga för tjänsten. Min mamma kommer in och säger "skriv att du ångrar dig för att Gud har talat med dig". Jag skriver ner det och skrattar högt åt mitt påhitt. Ena minuten vill jag gå ur, nästa har Gud talat med mig och jag ångrar mig? Skit kul tyckte jag. Efter min långa skrattstund så har ju lilla Terese glömt bort den lilla detaljen att hon lagt till Gud i en mening. Så jag skickar glatt iväg mailet och läser återigen igenom mailet efter.
Nu tänker jag ta bort mina klåfingriga händer härifrån innan jag gör något brutalt. Jag går och lägger mig i sängen, börjar min odling av skägg för att ladda inför herrkvällen imorgon. Har ni tur får ni se en bild på mig som man. Jag kommer vara otroligt söt. Kostymbyxor, instoppad skjorta med hängslen och fluga. Badamdamdiiisch!!
See ya
Fem minuter
1: Jag är så jävla less på vissa. I sådana lägen förstår jag varför de kallar mig hormon-Kerstin. Jag tror seriöst att jag har ADHD när dessa situationer uppstår. Värst av allt - jag skäms inte ens. Det är så jävla skönt att få smälla igen en dörr, skrika lite på personen i fråga och bara dampa hej vilt. Fan vad skönt det är. Sedan går man ut och låtsas som att ingenting har hänt.
2: De som röker borde seriöst få löneavdrag eller så borde vi få längre rast. Med vi menar jag såklart icke-rökare. Jag är så jävla trött på denna särbehandling så jag kommer snart att bajsa på mig. Ursäkta det mogna språket, men jag har inga vuxna ord kvar på lager. Jag har skrikit som de där gaphalsarna som man tror ska kväva sig själva. Nästintill i alla fall. Och jag skulle kunna fortsätta skrika tills det här jävla samhället gör något åt det. Är det schysst att de som röker ska få vissa förmåner och bli "belönade" med sina fem minuter hit och dit!? På allvar, är det rättvist!? GE MIG LÄNGRE RAST ELLER GE MIG FEM MINUTER VARJE GÅNG DU MÅSTE GÅ OCH TA DIG ETT JÄVLA BLOSS.
Rätt eller fel?
Det var allt för idag. Just nu är jag en arg människa och kan inte komma på något positivt att skriva. Inte ens ett godnatt orkar jag klämma fram. Den här dagen sög ut allt energi från mig, bara sådär.
<3
förihelvete
Godermorgon
Med den där lappen på bilrutan så lämnade jag jobbet efter en lång dag igår. Det behövdes. Vilken jävla dag det var. Förutom på tok för många timmar på jobbet så uppstod en del tjafs. Det gillar vi inte! Så ja, jag tycker faktiskt att jag förtjänade det där hjärtat. Tack Christian!
Imorse vaknar jag av ett gulligt sms från killen som befinner sig i USA. Det var en aning läskig tajming då jag precis haft världens hemskaste dröm om honom. När jag plötsligt vaknar upp av väckarklockan är jag långt ifrån glad. Mest arg på honom. Lite irriterad över att behöva gå upp såhär tidigt. Ännu mer irriterad då det endast är en vecka kvar till sommartid. Då kommer smset som en räddare i nöden. Först låg jag och tjurade i hörnet av min stora säng, orkade inte riktigt sträcka mig till mobilen igen. Trodde att det var jobbet. Något fick mig att ändra mig, så jag tog i så att jag nästan föll ur sängen. Fumlade upp mobilen och blev glad bara jag såg vem det var ifrån. Älskar att vakna till sms. Älskar det ännu mer om det är från någon man vill att det ska vara. (Och nej jobbet, jag är ledsen, men du tillhör inte den här kategorin!!)
På tal om jobb, dags för lilla mig att skutta ut i solen och ta mig till jobbet.
Det här i Mr N på mitt jobb. Han har fått för sig att kunderna inte blir rädda för honom när han springer runt med "kort datum, halva priset" lappar på sitt könsorgan.
Have a nice day folks!
<3
Kära bloggen
Jag tänker inte skriva mer om djurgårdsmatchen än att det var en äckligt bra match. Jag befann mig på jobbet och fick sms-uppdateringar av mamma. Jag höll bokstavligt talat på att skita på mig. Det var inte ens kul. Jag tror aldrig klockan har gått så långsamt som när jag fick reda på att det blev sudden. Så från och med nu ska jag aldrig mer klaga på att jag har långtråkigt på jobbet! Period.
Jag kommer vara lite tråkig och faktiskt säga godnatt redan nu. Jag är helt slut då jag inte får så mycket sömn på kvällarna. Skyller allt detta på mitt envisa öra. Med andra ord är vi fortfarande ovänner. Jag hoppas på att få lite mer sömn i natt, men det där örat är väldigt krävande må jag säga. Han vill ha all uppmärksamhet, helst hela tiden. Mutar man med alvedon så dröjer det inte länge förrän han tigger om all uppmärksamhet snart igen. Idag slog jag till honom (det var självklart inte med flit) och det kändes faktiskt bra. Inte just då, för helvete vad ont det gjorde. Men bortsätt från det onda så var det skönt. Det kändes liksom som att han gjort sig förtjänt av det. Tyvärr hänger ju mitt öra ihop med min känsel så tekniskt sett fick jag inte ut speciellt mycket av det där slaget.
Juste, lingon filmen igår var faktiskt bra. Det blev lite blandade känslor och tyvärr var det svårt att hålla sig för garv under vissa scener. Så man satt typ och skrattade samtidigt som några tårar trillade ned längst kinden. Sedan hade vi några som hade hamnat totalt fel. En brud som satt och asgarvade filmen igenom, sådär högt så man bara ville lappa till henne. Och sedan hade vi tanten som satt och lackade på alla som skrattade åt de utvecklingsstörda. På ett sätt kan man ju förstå henne, men samtidigt så är nog syftet med filmen att vi ska ha roligt. Åt dem. Precis som att vi har roligt åt "normala" människor i andra filmer.
På tal om normal. Vi hade en vild diskussion i morse om vad som faktiskt är normalt. Vem bestämmer att vi är normala? Vem säger att något är normalt? Om majoriteten skulle springa omkring och vara vad vi kallar efterblivna, skulle det klassas som normalt och de "normala" idag skulle istället vara onormala?
Sug på den ni, så ska jag krypa ned i sängen och ha filmmys.
Pain makes you know you're alive
At least I have to believe it.
Långlunch med mamma, sedan begav vi oss till East Street för att hålla handen. Hon frågade mig om jag gillade smärta. Jag tror jag svarade nej på den frågan. Idag ifrågasätter jag mitt eget svar. Vem utsätter sig för detta, frivilligt dessutom!? Vem..?
Jag piercade mig som sagt igår och har aldrig varit med om något liknande i smärt-vägar. Då har jag ändå opererat bort blindtarmen och där kan vi snacka ont. Stundtals var jag beredd att lägga mig på marken för att gråta en skvätt. Det fanns inget slut och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Min mammas närvaro byttes ut mot Alvedon. Den dunkande känslan tyckte sig känna sig mer välkommen att stanna och blev kvar hela dagen. Den trängde sig även på hela natten. Och inte nog med det, på kvällen när det var dags för rengöring blev allt svart (förutom mitt ansikte som blev vitt som ett lakan). Jag såg stjärnor och trodde jag skulle spy. Tydligen kallas detta svimfärdig. Nästintill pinsamt. Jag tror faktiskt att jag uppnått min maximala smärtgräns. Skönt att man har koll på det liksom.
Sim ni förstår så är jag och mitt öra inte riktigt vänner än. Det blev skitsnyggt och jag är verkligen supernöjd. Dock är jag ännu inte redo att säga ”det var värt det”.
Bio ikväll med bästaste C & D – Hur många lingon finns det i skogen. Eller dylikt. Lingon.
Äh, om man skulle jobba lite kanske..
Bild på min nya, smärtsamma, piercing. Älskar den. Snart i alla fall.
Grisus & hennes grisvän
Ha en bra kväll (Antar att alla hänger på Ingrosso-eventet förutom vi).
Puss på er!
Godmorgon arga människor
Poängen? Jasså, måste det finnas en sån? Nu för tiden gapar folk hej vilt och snart kommer jag börja gapa tillbaka. Hitta en mask och lär er leva bakom den, precis som vi andra gör!
